Jag förstår inte hur familjer som stressar varje morgon orkar. Inte för att vi gjorde det imorse (heller), men lite stressar jag mentalt av att veta att jag både har hämtning och lämning – och dessutom åker buss som går varje kvart, med allt vad det innebär i extra pendlingstid.
Så imorse när Stella inte lyssnade när jag bad henne sluta släcka (och tända och släcka och tända, frenetiskt) lampan i hallen blev jag arg. Jag såg inget i garderoben där jag intensivt letade efter hennes fleecejacka, och blev irriterad. Hon brukar lyssna, men efter upprepade och stigande ”Nej, sluta” blev jag ordentligt arg. Och när jag blir arg på riktigt och säger till då börjar hon alltid gråta. Det är inte fel att hon förstår och skäms, men stackarn att börja morgonen så…
Det finns ju bättre sätt, tycker jag. Sätt som i princip alltid fungerar med Stella. Med avledning, lugnare prat och förklaringar så hon förstår varför så brukar vi kunna undvika bråk (dvs, när hon inte är ordentligt trött eller hungrig, då råder andra ”lagar”).
Sen blev vi såklart kompisar igen, men jag fick en liten klump i magen, för hon var lite låg sen när hon kom till dagis.
Såklart det går över, men ändå. Lite självkritisk kan man ju få vara. Och att börja morgonen med mental stress och lite bråk, det är INTE min grej.