Såhär mitt på lördagen så är det lugnt hemma hos (mor-) föräldrarna. Mor (-mor) har tagit med sig Stella och kusin Nils på bio, H har dragit iväg för några åk i Romme, (mor-) far är iväg på lite ärenden och Max sover i en fåtölj.
Dagens Max i body från GAP, byxor från Kappahl (som finns upp till storlek 68, har själv kompletterat med ett par blå i just denna storlek) och stjärn-bib från Kappahl. Inget han behöver (han har aldrig kräkts hittills) men den är ju tuff 😉
Jag borde sova lite jag med, men fick iallafall en timme ytterligare i förmiddags, vilket väl behövdes (även om det är långt ifrån tillräckligt känner jag). Även natten var tuff. Max har som jag sagt tidigare alltid en sista vakenperiod på 2-3 timmar innan han somnar för natten och inatt inleddes den vid 23.30 så ni kan ju ana hur pigg jag är efter två sådana nätter (och innan dessa så har jag väl landat på 6 timmar per natt eller nåt vilket börjar kännas nu)
Dessutom var bilresan igår inget annat än bilresan från hell…
Redan i början av resan, i köerna på Essingeleden kräktes Stella ner sig själv och bilstolen. Hon han sedan kräkas ytterligare en gång i höjd med Sollentuna. Yippie. Vad skulle man göra utan våtservetter?!
Garanterat ett resultat av febern dock, ingen kräksjuka är jag rätt övertygad om. Kombon feber och bilkräkning har vi upplevt ett par gånger.
Köerna segade sig fram.
Det var mörkt och gick långsamt.
Strax före Sala började Max illskrika. Kul (nåväl) att få höra hans röstresurser ordentligt. 😉 Dvs, det är ju inte så bara att stanna mitt på en sån sträcka i mörkret, så han fick tyvärr vråla i 5 minuter eller nåt. Stella blev bra stressad av det, ”Ni måste ge Max mat NU”. Det verkade liksom som att hon blev lite skärrad, och det var inte för hennes skull utan hans liksom. Så omtänksam.
Mat fick han iallafall, och verkade nöjd så vi drog vidare. Men nej, en kvart senare (efter idoga nappförsök och undertecknad hängandes från framsätet över längdskidor mm i bilen för att assistera honom där bak) var vrålen åter enorma och vi fick stanna igen. Mer mat.
Iväg, mer knöl och småstök i baksätet (dock ej från Stella som är en så sjukt duktig bilåkare, och satt lugnt och knaprade på ett mariekex). Konstant häng över till baksätet, ajaj i kroppen.
Sen somnade Max och lugnet lade sig, och fram kom vi väldigt sent och väldigt hungriga, efter 3½ timmes färd. En tur som brukar ta 2½ timme…
Idag är för övrigt Stella feberfri – skönt att det gick så fort (peppar peppar), och jag ska nog få tillfälle till vila någon gång i eftermiddag.
Men först, långpromenad i underbara vintervädret!