Det är fortsatt sjukstuga hemma. Vi är väldigt (lyxigt) vana vid att båda barnen sover bra hela nätterna och till väldigt bra morgontider numera, men inatt med en febrig stor och en magkörig lite mindre var det inte helt stabilt. Någon som håller med om att man är känsligare för nattliga uppvak när man är ovan? (peppar peppar)
Jag tog alla små gnyenden eftersom H också var dålig och var uppe många gånger. Korta klappar och pussar tar ju ändå på nattsömnen de med, även om jag snabbt kunde återvända till sängen (och fick sällskap av en gosig Max redan vid 3). Sen gick jag upp tidigt och lämnade hemmet kort efter 7 för en intensiv dag hos kund.
Trött? Ja.
Och så backlogg på tid med mina barn, så även om mina 1,5 timmar hemma var extremt gnälliga så var varje minut så värd. Lite ångest igen, ja.
För sen åkte jag på ännu en jobbgrej och ikväll kryper jag ner i det här.
Med ömsom njutning och en övertygelse om god sömn, ömsom dåligt samvete.
Omställningen från hemmaliv till jobb alltså. Vad sjukt det är att papporna utan problem (?) klarar det efter två veckor som nybliven förälder, och själv har man svårt efter mer än ett år. Ikväll och inatt saknar jag mina små. Men nu ska jag sova…