Är det dem jag saknar?
Ikväll känner jag mig mest lite gråtfärdig. Det händer inte särskilt ofta, jag rullar på genom livet med gott om energi och glädje, men ibland så. Det lustiga är att nästan alltid när jag tänker efter så har det då varit några dagar sedan jag tränade. Om Henke är hemma när de här tillfällena inträffar brukar han säga åt mig på skarpen att gå hemifrån. Gå och träna! småryter han. Då brukar jag inte orka det men göra det ändå, och så kommer jag hem med en helt annan sinnesstämning. Intressant det där.
Den här veckan är strulig ur träningssynpunkt. Jag är själv hemma och eftersom jag både lämnar och hämtar så går även lunchträning bort, det hinns ju inte när jag ändå ska få ihop hela dagar på jobbet. Barnen är i en period då de inte somnar förrän sent efter en massa strul och det blir för sent och jag är helt slut. Sen har jag väl också lite tänkt att jag ändå kör Tjejvasan på lördag så det är okej att inte pressa mig till max för att få in träningen. Lite klättring igår kanske räknas lite förstås, men särskilt mycket endorfiner bjöd det kanske inte på. Muskeldarr, lite puls och adrenalin visserligen.
Hur som. Det som ligger till grund idag är nog de där konstanta bråken. Alltså, jag håller på att bli galen! Sen tror jag mycket på att barnen blir som man själv beter sig mot dem, och när jag hör mina barn svara fräsande och slamra i dörrar mår jag fysiskt dåligt. Failure.
Men ändå, HUR ska man orka? Dagar när allt är bråk? Vem som ska stå på brädan och vem som ska åka vagn (uppdelningen där är tydlig, Stella vill åka vagn och Max bräda men giiiivetvis ska den ena göra det den andra vill). När Stella tänder på varenda grej Max säger och ska ha rätt till varje pris. ”Jag tycker det där är en spindel”, säger Max om lite skräp”. ”Nej det är skräp!” säger Stella. Sen tjafsar de om att ha rätt tills båda gråter och skriker. Charmigt? Första barnet kunde man ju förebygga utbrott hos genom att låta barnet t.ex trycka på hissknappen och vara lite steget före, men med två barn är det värre, för de är sällan sugna på att bjuda den andra på gott humör genom ”uppoffringar”. Och leksakerna. Skulle man bara kunna klona alla leksaker som finns i hemmet?
När allt verkar tolkas som konkurrens, tävling, orättvisa och ja. Kanske är det bara jag som är jätteorättvis. Som ber dem komma till matbordet, till exempel, och till på köpet serverar mjölk i glas med fel färg och VEOCHFASA låter den ena ta keso före den andra? Hemska, hemska mamma. Orättviiiist! Ojättiiiiist!
Jag tycker egentligen att jag har ganska bra tålamod gällande barnen, att vi har en fin och harmonisk ton mot varandra och att min tilltro till deras kompetens gör dem rätt enkla att ha att göra med. Men nej, just nu är de i en period som bara suger energi i massor. En fullt snackande och medveten 2-åring och en lätt-stött 4-åring som är förnuftig och vill att allt ska gå rätt och rättvist till, nej det är ingen toppenkombination.
Gå och lägga sig kanske? Men ångesten i att inte ha någon egentid alls om dagarna utan bara ägna mig åt (dålig) sömn, markservice, konflikthantering, jobb, markservice och konflikthantering igen – näe den är ännu värre.
