Det var sannerligen en grymt rolig kväll igår. Ett par minuter var den rent euforisk.
Men sen blixtrade Ronaldo till, vilken lirare, och VM i Brasilien är bara att glömma. Tomheten! Den största sedan Peace and Loves konkurs.
Jag och Jesse sågs för en hamburgertallrik och öl på Rhino. Grymt burgare får jag säga – något av deras specialitet, och de levererade upp till bevis. Någon timme senare tog vi pendeln till Solna och jag insåg att det ju faktiskt inte var så uselt att ta sig till Friends som jag trott. En nybyggd bro över järnvägsspåren gjorde skillnaden, sa de som vet.
Friends Arena är riktigt mäktig måste jag säga. Det är så rätt att vi äntligen har en sådan i Stockholm (hm, Solna…). Sen att Tele2 arena visat sig vara ett mer framgångsbygge, eller i alla fall vad jag hört mer uppskattad som arena av publiken, är väl en annan sak. 50000 på läktarna en fotbollsmatch är ju ändå magiskt.
Men apropå magiskt så var det Zlatan och Ronaldo som stod för magin. Zlatan som briljerade i varje bollkontakt (och löpning) och gjorde två stabila mål. Men Ronaldo. Om Zlatan briljerar så blixtrar Ronaldo. Man hinner knappt med från läktaren ens fastän man sitter så högt upp så man ser hela planen med bara ett ögonkast. Vilken spelare han är!
Så, inget VM och deppen är stor. Däremot ska jag aktivera det där medlemskapet i Svenska Fans igen, det var några år sedan jag gick ur efter att ha varit trogen på läktarna under en längre period. Det är dags att återvända dit, jag älskar landskamperna. Även om det här var den viktigaste matchen på år såväl som den sista matchen som gällde något på riktigt, riktigt länge.
Uppe till höger – det var fler som deppade på pendeln efter matchen… 🙂