Det bästa med att resa med barn är att vara med dem. Att ha tid, att sällan behöva stressa, att kunna och orka lyssna på och roas av allt de säger och njuta av de små människor med stora personligheter de är. Att se dem upptäcka nya färdigheter, att fyllas av stolthet över att se dem växa som människor i nya situationer och att kunna ligga i sängen och dra sig länge ihop varje morgon. Att gosa extra mycket.
Sen när man är tillbaka på jobbet så är det med njutning det också. Att kunna dricka kaffe i tystnad. Prata med någon annan vuxen utan att bli konstant avbruten innan ens första stavelsen uttalats. Att alla runt en vid bordet äter sin mat utan vare sig trugande, hotor eller mutor behövs. Att folk lyssnar på en och tar in det man säger när man diskuterar saker, att inte någon tjuter om orättvisa så fort man vänder sig till den ene och inte den andre och framför allt att slippa medla konstant. 
Det märks när barnen varit ihop en länge period, för våra innebär det inte främst att de bråkar (även om de gör det också) utan framför allt blir de till två små intensiva hundvalpar snarare än barn. De är på varandra konstant, det tumlas och brottas och tjuvnyps, det skrattas och skriks och gnälls. Och brottas lite mer, i en konstant virvelvind. Jag har nog inte berättat om sista dagen på Sri Lanka i januari då det gick så långt så jag och Henke tittade på varandra och högt tänkte ”det vore nästan lika bra att någon gör illa sig lite mer rejält så de lär sig” för att sekunden efter sitta med en vrålande Max i famnen, med ett jack i huvudet så brett och djupt så det var gränsfall till akutfärd till närmaste nattöppet sjukhus för nål och tråd. Det gick bra den gången och även den här resan var det under många förmaningar (men herregud, lugna ner er!) men utan större fadäser… 
…och faktiskt så är de allra mest sams och otroligt bra kompisar. De leker ofta toppen och jag är så imponerad. För varje månad som går så leker de också mer och mer moget. När Max är med Stella fattar han verkligen galoppen med ordentlig lek och deras fantasi är lika enorm som deras skratt är höga. Det är helt fantastiskt att se, och en ålderskillnad på 2 år och 5 månader känns så liten. Jag tänker ofta på hur tacksam jag är för det, hur de verkligen har mycket saker gemensamt och uppskattar varandras sällskap.
Jamaica-bad. Det tog ett tag innan jag lyckades få till en bild med båda ovanför vattenytan.
Alla lekar går också i perioder, och den här resan har de gemensamma främst legat i My Little Pony (de kan diskutera de olika hästarna i evighet), pysselböcker (och förutom alla hundratals klistermärken som klistrats har äntligen även Max börjat engagera sig i att rita innanför linjer med hög koncentration och precision) och sedan är det förstås lite extra roligt att ha ett syskon att göra alla aktiviteter med, att dela sina upplevelser med. 
Ta en svängom på närmaste scen (som avslutning på en gigantisk parad på skeppets huvudgata).
Underhållas av skummande vågor på Haiti. Alltså, skratten!
Ta en glass och filosofera lite.
Få ballonger, beställa svärd, positionera sig i ”en garde!” och sedan gå loss i matcher, här i Miami. På båten fortsatte de be om nya svärd varje dag, om vi föräldrar blev trötta på den ”leken”? Eh, ja.
Så ja. Summa summarum var det en härlig semester – men njutning på sitt sätt att vara tillbaka på jobbet...
På en hängmatta i Key West.