Jag älskar att åka tåg (när det är i tid). Det är avslappnande och härligt att sväva fram genom landskapet.
Numera åker jag inte så ofta, men när jag gör det bokar jag allra oftast sittplats trots att det kostar extra och så specificerar jag att jag vill ha fönsterplats. Det är mer frihet på något sätt. Och så ser jag ut och vill jag sova kan jag luta mig mot väggen.
Men tänk att nästan varje gång jag kommer sitter någon på den platsen. Någon som egentligen har platsen bredvid bokad. ”Jo jag har bokat plats alltså och har den här bredvid men det är väl inga problem?” frågar de ”trevligt”.
Har detta hänt dig? Hur reagerar du?
Jag svarar trevligt tillbaka att ”nja, jag sitter gärna vid fönstret faktiskt”. Och SÅ trevligt frågar väl inte folk först utan det är ganska beräknande tror jag. Och när jag nekar till gångplatsen så himlas det med ögonen mer eller mindre synligt. Som att jag är riktigt löjlig faktiskt – när det i själva verket är den som satt sig fel som försökt fånga chansen. Inget fel i det men lite fånigt att jag ska vara den som får känna mig dum.
När jag och min kompis åkte hem från en festlig göteborgshelg pratade tjejerna som fick flytta ut ett steg vid samma bord som oss skämtsamt om oss i princip hela vägen till Stockholm. Vi sov gott mot varsin vägg och brydde oss föga.
Och idag kunde jag lätt säga att barnen behöver likadan fönsterplats för att hålla sams (full sanning).
För det har vi gjort ikväll. Åkt tåg till Dalarna där barnen får ett förlängt jullov. Jag ska jobba hela veckan (om än ledig tisdag) och dessutom är förskolan stängd på fredag. Win-win. Om jag ska njuta av att vara helt själv hemma? Oh yes.
Barnen var för övrigt bästa kompisar hela vägen, mysigt – men med det inte tysta en enda sekund. Och tror ni (våra) barn kan det där med att prata tyst? Eh, näe. Stackars medresenärer.