Mina barn är så fint oförstörda, de tar sig an allt med öppet sinne. Suger i sig och lär sig. Det finns så mycket de ännu inte lägger några värderingar i och det är så fint. Jag skulle vilja att det skulle vara så för alltid. Öppet och fördomsfritt.
Stella är 6,5 och tänker inte på att barn av olika kön förväntas vara på olika sätt. Hon tycker inte att saker är kill- eller tjej -lekar, -saker, -färger. Vill hon leka med en kille så gör hon det, vågar hon eller vill något så gör hon det – eftertanke eller värderingar i hennes eller andras val finns inte. Av den anledningen kryper det också i mig av t.ex böcker som pratar om sådant, även om det i slutänden ”blir bra” eller motbevisas. Ett exempel är Alfons och Milla. Alfons vill inte berätta att han leker med henne för att de andra killarna inte ska reta honom. Men sen visar det sig att Milla ju inte är ”som andra tjejer som inte vågar klättra i träd och som gråter” så då blir de kompisar ändå. Ärligt talat, vad sänder det för signaler? Vaddå, finns det killar som tänker så? Varför?
Det finns allt för många sådana exempel i barnbokslitteraturen.
Det riktigt kryper i mig och just sådana böcker läser jag ärligt talat inte eller gör om texten i. Mina barn ska fortsätta bygga sina jag på sitt sätt i så långt och mycket det går, och låta andra göra detsamma.
Ett annat område där jag har samma funderingar är gällande människor av olika ursprung och frågan om rasism. Rasism pågår varje dag i vår nära omvärld och historien är fruktansvärd. Både den vi har bakom oss och den vi skriver just nu.
Vi har inte bott i särskilt multikulturella områden men givetvis har många barn på förskolan och i skolan haft andra hemspråk, namn med helt andra uttal, haft huvudbonader och olika utseende. Noll gånger har barnen kommenterat detta. De är barn i gruppen, varken mer eller mindre. Människor från andra länder pratar andra språk (Har vi varit där, mamma?”) och tiggarna utanför affären är det synd om, för de har ingenstans att bo och har flytt sina länder.
Det är på den nivån.
Så vad gör man? Ska man eller ska man inte berätta öppet om tex rasism och att vissa personer dömer andra baserat på ursprung, och förklara vad som är så fruktansvärt dåligt med det? Eller ska man fortsätta låta dem med öppna ögon bygga sina tankar om det – och inte reagera alls eller bara reagera på det de själva ser på det sätt det de gör idag – inte med tankar om utanförskap utan med omtanke?
Ska jag som förälder berätta och påverka dem på mitt sätt, eller vänta på att de lär sig i skolan och av sin omvärld?
Jag läste just om att tidningen Sofia som säljs av romer (m fl?) berättar på ett bra sätt om förintelsen. Det är den första upplagan som är ute nu, ett dubbelnummer för 100 kr som ger 75 kr tillbaka till säljaren. Kommande nummer kommer kosta 50 kr och ge ersättning på 25 kr.
Om jag kommer att läsa för mina barn eller på annat sätt upplysa dem vet jag inte (och jag lyssnar gärna på hur ni resonerar) men jag kommer köpa tidningen. Eller snarare skicka fram mina barn för att köpa den, och förklara varför.