Ikväll är det Stellas första skolavslutning. Det känns lite stort ändå. Jag har inte riktigt rutin, inser jag. Kom på i söndags kväll att ett par ”fina” skor kanske var önskvärt (av henne, jag föredrar sneakers på kids) och hastade in på HM ihop med barnen vilket innebär att hon nu har sina ”fina” (fula) skor och en klänning från förra året som funkar. So far so good.
Max har tjutit om egna ”avslutningsskor” sedan dess, och jag försöker. Det har erbjudits hela floran hemma med tygskor, sneakers, fotbollsskor, ballerinas, … Tjutet fortgår.
Stress till jobbet, inte läge att missa möte 8.30.
Lämna lite extra tidigt – och ha missat att Max har årets enda ”leksaksdag” då de får visa upp en leksak hemifrån för en annan grupp. Det var inte så populärt. Usch, vad hemsk jag kände mig, uppgivet ledsen 4-åring med småstressad mamma. Idag fanns inte att åka hem och hämta. Stackaren.
När jag sedan nu är på bussen som tagit 30 minuter och inte ens kommit till slussen (det brukar vara tiden dörr till dörr, sjukt idag!) och klart missar mötet inser jag att jag borde investerat tid i en nöjd Max med i gemenskapen idag ändå. Fail.
Duktiga mammor har fixat avslutningpresent, tack för det, och själv undrar jag ungefär om jag fått på mig mina underkläder idag ungefär. Och tänker att frukost kanske inte vore fel.
Och vad är kutym förresten, ska man köpa något till sitt barn vid avslutningen? En blomma? Fotografera? Suck.
Att inte räcka till alltså. Så icke-angenäm känsla.
Mitt moderskap idag. Lite som årstabron igår.