”Hoppas hen inte börjat gå än när ni åker på resan, så får ni lite lugnare”, kan man höra ibland – för de bebisarna mellan (det ”normala”) 10-16 månader som just börjat gå brukar få en väldigt fart under benen och inte vara ett dugg intresserade av att gå åt samma håll som föräldrarna, eller på något sätt låta sig styras. ”Jobbigt!”, verkar de flesta tänka.
Det är förstås ett uttalande jag förstår, men själv föredrar jag ett barn som går framför ett som kryper på resan 7 dagar i veckan. Bebisen som kryper är inte heller särskilt intresserad av att sitta still eller följa givna instruktioner, och ett krypande barn är så nära marken. Det betyder också fokus neråt – få saker på marken undgår deras uppmärksamhet, och det mesta i handen åker i munnen. Jobbigt för både småsaker och för bacillerna – som de känns så nära när de kryper på något sätt, med smutsiga golv och stökiga underlag. Konstant smutsiga, konstant något i munnen – och riktigt avslappnade är endast de få stunder när de kan tänka sig att sitta i en vagn.
När vi var på långresa som startade när Max vara 10 månader så fick vi tre månaders resa med krypande – och dagen efter vi kom hem började han gå. Haha! Då hade han förhårdnader på knäna, sådär som vi vuxna har på fötterna (men lite gulligare), efter att ha krupit på tuffa underlag som sträv sand, hårda plattor runt pooler och annat. Ofta kröp han omkring som en liten babian – med fötter och händer i marken och knäna i luften, för att han kände själv att det gjorde ont i knäna. Stackaren! Det tog många månader innan knäna återhämtat sig och fått normal, mjuk hud igen. Däremot var Max inte magsjuk en gång, men eftersom han tog napp kunde vi stoppa i den ofta när han skulle ner och se sig omkring.
Jag har med andra ord verkligen hoppats på ett gå-genombrott för Meja, som i övrig utveckling följt sina syskon tidsmässigt. Stella var exakt året när hon började gå och Max en månad senare. Meja fyllde ett för en vecka sedan och om ytterligare en åker vi… Hon har krupit i mer än tre månader och går med lätthet runt bord och med gåvagn, upp och ner i soffa, upp för trappor och så – men jag tror inte att poletten (eller snarare modet) hinner trilla ner den närmaste veckan. Så jag tror inte att hon kommer att gå när vi åker till Bali om 8 dagar -tyvärr! Tur att vi nu har två entusiastiska barnvakter, jag menar storasyskon, som glatt går omkring och gå-tränar med henne och vaktar i trappor…
Här har jag skrivit mer om bästa ålder att resa med barn – vad gäller betydligt fler åldrar än de krypande.
Alla bilder i inlägget är från Thailand, januari 2012, som avslutade vår tre månader långa resa i Asien & Oceanien. Vi är på Railay beach, där vi avslutade vår resa innan några sista dagar i Bangkok.