Ja, det har det sannerligen varit den här veckan. Och fortsätter denna lördagskväll, minst sagt. Jag sitter på golvet framför TVn där Max redan nu på seneftermiddagen fått hyra hem en film i avsaknad av sällskap från storasyster (hos kompis) eller bästa kompisen (bortrest). Meja röjer runt som vanligt, och jag sitter i träningskläder som knappt torkat från eftermiddagspasset jag pressade mig iväg på.
Är det inte tråkigt och ensamt? sa Stella uppriktigt förvånat och lite medlidsamt när jag berättade att jag skulle träna själv idag, och jo – jag föredrar att träna med någon kompis men att smyga in på ett SATS när världen mörknar utanför är ändå så sjukt mysigt. Jag kör programmet från Lovisas ”Stora träningsboken för kvinnor” nu, och idag var det marklyft som fokusövning. Superkul att följa program!
Henke är på väg mot stan, där han ska träffa upp ett gäng kompisar för middag på stan följt av Håkan Hellström på Globen. Håkan, som vi missade i somras på Ullevi (men såg första gången han var där), på grund av liten bebis och annat som försvårade rejält – och vars konsert vi således sett otroligt mycket fram emot – sedan vi för länge sedan lyckades haffa biljetter precis vid biljettsläpp. Well. Det har varit relativt mycket egentid och barnvakteri de senaste månaderna, så den här gången fick vi inte ihop det. Jag var nyss på KENT, har haft tre weekends den här hösten och har även en hel del roligheter som väntar efter nyår – och även om vi vanligtvis hamnar på en väldigt lika summa i familje vs. annat-ekvationen så kändes det som att det var jag som borde backa idag. Så, så fick det bli och ikväll blir det hemmamys och hämtpizza för mig och barnen medan Henke och våra vänner gör stan och konsert.
Den här veckan har verkligen varit kontraster på alla sätt och vis. Från hotellövernattning och finnmiddag i ena änden till knackig sömn och bortglömd lunch i den andra, från vackert väder och kämpande sol till en värld som åter snöar igen lite lätt, från semesterpackning till Luciafirande i förskoleklassen. Det är ju sånt, livet.
Och från ett krypbarn till en som iallafall står själv nu och går med lätt stöd av en hand i hand – kanske går hon innan vi åker på torsdag? Det känns inte längre helt omöjligt!
