Jag har sett många mångbitars-pussel passera i mina flöden de senaste åren, och jag som är mitt i det stökiga livet med småbarn har tänkt att det där med pusselbyggande måste vara den ultimata bilden av att man har (för mycket?) tid över. Oceaner av tid, att bara lägga på något så (egentligen) meningslöst som att bygga pussel.
Med andra ord har jag varit riktigt avundsjuk, och tänkt att någon gång, då ska också jag bygga pussel. Drömmen! Kanske inte egentligen pusselbyggandet i sig (även om jag tycker de är roligt), men att ha tid till att göra det. En utopi!
Sedan kan man ju bygga pussel med barn också, men innan pusslen blir roliga och man kan bygga på ett sätt som är roligt gemensamt så måste de bli tillräckligt gamla, och så får det inte vara med ett barn i leken som är för liten och istället kastar bitar omkring sig eller ännu värre tuggar upp dem.
Det var således kanske inte bara för mina barns skull som jag såg till att få med ett par fina pussel under julgranen, men att tillfälle verkligen skulle ges till att bygga dem under våra veckor i Åre trodde jag inte. Men jodå! De åkte fram och vi blev hooked en efter en. Först var det nog jag, tätt följt av svärmor, och sedan Max och sist mjuknade Stella upp. Sedan satt vi vid bordet flera kvällar i rad med olika pussel och kunde inte slita oss. Och det var precis så avslappnade som jag föreställt mig, och förutom det väldigt mycket mysigare.
Vi hade sådan harmoni i Åre. Nu är vi hemma sedan många veckor och vardagen har snurrat igång, och helgerna också. Det är träningar och matcher omlott, barnens och våra, det är vänner och husfix och – livet. Det är mysigt, men sådär mycket tid finns det inte, och inte heller närheten till varandra. Hemma så är det mycket som pockar på för alla, och ibland ser vi knappt röken av barnen för att de är hos kompisar eller hemma med dem och befinner sig bakom stängda dörrar någonstans eller iallafall utom synhåll för oss på våra 250 kvadrat. Jag vill ha det så och älskar att våra liv pågår ihop och samtidigt på varsina håll – en familj består av individer, trots allt – men närheten vi hade i Årelägenheten var magisk. Det är en av de stora behållningarna med fjällsemestrar (och faktiskt resor överhuvudtaget) – att man är så nära varandra. Våra 70 kvadrat i Åre, med några små rum att stänga in sig i om man vill (vilket vi inte ville så ofta, faktiskt) och ett vardagsrum och kök ihop med ganska liten yta, gav helt annat häng tillsammans. Pussel vid bordet, spel på golvet, skärm i soffan. Nära och ofta närvarande, men ibland bara i varandras närhet.
Jag längtar till Åre. Och ska nog köpa några pussel att ha här hemma också.
Nu – dags att dra mot dagens första aktivitet; Max innebandy. Sedan följer handbollsmatcher för Stella och innebandymatch för mig. Oh the joy, ändå!
Ha en härlig lördag!