De finns. De består huvudsakligen av tillfällen då jag är så i stunden irriterad över något, eller trött och allmänt sur så jag bara inte lyckas vända tankarna hur gärna jag än vill. Det blir inte bra då, det som kommer ut. För, även om de surare tillfällena finns i mitt liv så är det inte de jag vill fokusera på. Att de finns är förstås givet, men att jag helst inte lägger någon större vikt vid dem än att jag låter dem komma och sedan försvinna för att kunna fokusera på livets bättre, är ett aktivt val. Livet består ju trots allt betydligt mer av fina stunder och möjligheter än anledningar till att sura ihop.
Så, just nu borde jag inte blogga.
Det är fredag kväll, och den här kvällen känns lite som att den var på väg in i crescendo, men sedan skar det sig på vägen. Usch vad trist det är!
Sådana kvällar finns förstås även utan barn, men jag vill nog (iallafall ikväll) hävda att sannolikheten att kvällen tar en helt annan vändning än tänkt är större när det finns små oberäkneliga personer i sällskapet. Felet ikväll? Ja, alltså dels så är Meja i en aningen grinigare fas än de glada 2,5 år hon har bakom sig, och det suger en del energi. Vi tog oss ändå iväg och handlade rejält, lagade mat ihop alla 4 (Henke är borta ikväll så dvs jag och barnen som med stor entusiasm fixade tacosen) och hade en mysig (men förstås kladdig och intensiv) middag. Det var dock sedan vid Mejas läggning mitt humör mörknade lite. Det är helt sjukt vad lång tid det tar nuförtiden! Vår tidigare rutin har varit att hon kan somna själv i sitt rum, men nu sitter vi ofta där inne i en timme. Grejen är ju att vi stör henne mer av att vara där, bara genom själva närvaron, än om hon själv får chansen att komma till ro. Måste ta tag i det. Jag kan ha tröttnat rejält efter en timme eller nåt, och känt stress och besvikelse över att inte kunna fredagsmysa ordentligt med Stella och Max. Filmen var laddad och glass inhandlad osv, peppen för en myskväll med dem stor. Och… kanhända så skrev de när jag var uppe i uppgiven läggning (vilket var, såattsäga, inte helt svårt att märka) ett helt gäng fina lappar till mig som de strösslat över golvet när jag kom ner igen. Vad har jag gjort för att förtjäna dem? Fina, fina ungar!
Syskonskap. Handlar om att ha varandra, uppskatta varandra, bli galna på varandra – och sedan teama ihop när en mamma inte riktigt orkar mer. Det känns lite hårt ibland, det, men… kanske är livet?Nåväl. Det fortsatte sedan med en fortsatt vaken Meja (som inte blir särskilt trevlig när hon är supertrött utan både gnällig och hårdhänt) och ett internet som nu är inne på sin 4e icke-fungerande vecka (är så sjukt less på Telenor nu! Under all kritik!). Det betyder ingen TV, och filmen vi hyrde hem och sett fram emot läääänge (Monky) hackade för mycket genom mobilens delade 4G-nät så att vi fick slå av efter en kort stund. Småsaker i det stora, men en sådan besvikelse på något sätt med allt jag längtat efter som blev ungefär ingenting alls.
Snacka om tråkigt inlägg. Jag borde verkligen inte blogga! Men, att istället för vardagsrealism och från hjärtat-känslor krysta fram något reseinlägg som skulle sakna själ pga själtrött kväll (det finns fler anledningar, alltså efter-jobbet-trötthet och så) är inget alternativ. Tror jag behöver lägga sista delen av kvällen på att surfa boende i Edinburgh för att peppa upp mig lite. Det har jag inte berättat va, att vi bokat nu? I september blir det en helg där med hela familjen och mina föräldrar. Ska bli så oerhört kul!
Skottland blir nytt för mig! Här är Cornwall, England – så oerhört vackert och charmigt!