Det är nästan vardag igen här hemma i Nacka. Storbarnen, Max och Stella alltså, är dock på fortsatt sommarlov – nu med farmor och farfar i Hestra och senare Halmstad – men Meja är åter på förskolan och jag och Henke på respektive jobb. Eller nästan. Efter en dag tillbaka blev jag och Meja knockade av den hosta som Meja haft länge och som sedan några dagar också har sitt grepp om mig – inte minst mina nätter, som är så gott som sömnlösa, och idag är vi hemma och kurerar oss. Meja var själv i sin förskolegrupp igår – inte ett enda barn eller lärare från hennes avdelning var på plats – och det blir välkommet att hon får några extra hemmadagar med mormor och morfar senare i veckan. Jag trodde att det var fullt normalt att få vardag igen denna vecka? Tydligen inte.
Själv föredrar jag ju egentligen att inte ha så överdrivet lång sommarsemester, för att sprida ut semester runt hela året. Åker utomlands gör jag helst under det långa vinterhalvåret. Det är då jag verkligen behöver miljöombyte och lite varmare väder som omväxling. Med det sagt tillhör jag väl skaran som aldrig skulle lämna Sverige om somrarna alltid var lika varma och härliga som denna varit. Samtidigt säger jag inte att jag inte förstår sommarresor när hemmavädret är fint alls – det finns mycket som drar med utlandsresor om sommaren utöver sol och värme. Bara att få miljöombyte är härligt i sig, och ofta bjuder resor på mindre hemarbete än vad Sverigesemester gör. Mindre hemmahushåll, mer släppande av alla förpliktelser man vanligtvis har. Det är också mycket värt. Men nej – visste jag att Sverige på sommaren garanterade värme skulle jag aldrig lämna salta kuster eller söta insjöar, vackra fjälltoppar eller charmig landsbygd.
Men vet ni? Underbart sommarväder i all ära men jag är så redo för svalare temperaturer och betydligt mer nederbörd nu. Jag är så klar med högsommar, och jag lider verkligen av att se världen här hemma. Vår trädgård visar nog i miniformat hur det står till… och det är så deppigt. Naturen behöver vatten, så är det bara. Jag har satt lite nytt i trädgården nu och tittar inte längre på enbart risiga blad, men när jag tittar på den tuijahäck jag satte i höstas vill jag gråta. Den är nu helt brun, och bortom räddning. Det ligger lite historia i den… genom att det först var en helt fantastisk syrénhäck som våra plattläggare råkade riva när vi gjorde en stenläggning. Jag var höggravid, överkänslig och grät floder. Så, förra året grävde jag i ren frenesi upp det sista av de syrenhäckslämningar jag kämpat i ett par år för att väcka nytt liv i (och aldrig lyckades med), och gjorde en häck av tuijor istället. Som jag slet! Själv med Meja åkte jag långt ut på Värmdö och köpte plantor som tog upp hela bilen, underhöll litet barn, bar, kämpade. Sen grävde jag upp hela syrenhäcken och planterade – vi pratar många många många timmar och slit. Nu? Pengar och arbete i sjön. Så frustrerande!
Och, då förstår jag givetvis att det inte är någonting i jämförelse med vad de som på riktigt är beroende av växtlighet kämpar med. Det är väl där den stora frustrationen ligger.
Hörrni, inte så upplyftande vardagskänslor kanske? Jag tänker på så mycket, från höstlängtan till vad ska jag bli när jag blir stor?
Visst kan jag leta fram lite pepp längst inne också, men det gör sig nog bäst i ett kommande inlägg. Teaser: det handlar om mountainbike!