När vi satte samman vår resa till Ecuador, samarbetet med KLM, behövde vi hitta dagar som fungerade att vara borta från jobb för min del och familj för oss båda. Det är inte så bara att lämna barn och allt i många dagar, och vi stretchade resan så gott det gick utifrån dessa förutsättningar. Att då hinna med även Galapagosöarna kändes inledningsvis omöjligt, men vi ville så gärna – och full rapportering från Ecuador kändes på något sätt omöjligt utan att ha varit på det som måste anses vara kronan på verket i detta vackra, varierade land. Och så räknade vi. Pengar i tusenlappar och dagar i minuter. Satte en plan och bestämde oss. Vi kan få ihop det, tänkte vi, och med rätt flygbiljetter och rutt fick det ändå vara värt det. Till andra kommer jag inte att rekommendera att åka till Galapagosöarna för mindre än en vecka, men samtidigt vet jag nu också varför och hur en resa till Galapagos verkligen kan och bör göras. Jag kommer att skriva mer om det, men här får det för nu räcka med en något kortare rapportering med fokus på känslorna.
Resan till Galapagos
Vi packade ihop oss från Quito en tidig morgon och flög de två timmarna till ön Baltra, som i princip sitter ihop med ön Santa Cruz. Det är alltså bara från Ecuador man kan flyga till Galapagosöarna som tillhör landet. Portar på fastlandet är Guayaquil och Quito, och på Galapagos finns flygplatser på öarna Santa Cruz (Baltra) och San Cristobal.
Galapagosörna är inte som någon annan ö eller land. Det är som en helt annan värld. Eller vår, men som den såg ut för miljontals år sedan.
Känslorna är så starka, och upplevelserna vi haft de senaste dagarna går knappt att sätta ord på.
Galapagos – som en annan värld
Det där med att Galapgosöarna är som en annan värld, eller vår för miljontals år sedan, är ett sätt att beskriva det. På Galapagos äger naturen och djuren, och allt är så… äkta. Öarna är vulkanöar, och det är också så det ser ut. Naturen är så karg och svart klippig, som att lavan i form av flytande magma och stora stenar just svalnat och stelnat. Var man än vänder sig ligger enorma ödlor – iguanas – och hör man något swoshande ovanifrån är det fåglar med vingbredd på flera meter man ser. Reptiler i krälande och flygande form, och det är knappt så det hade förvånat om det kommit gående en dinosaurie helt plötsligt. Så ser det ut. Blandat med kaktusar många gånger högre än en själv, gröna växter och kritvita stränder. Visst kan man sola och bada om man vill det, men då vill det till att man inte har något emot varken iguanas eller sjölejon. Sjölejonen bestämmer, och ligger på stränder och gångvägar i massor. Leker i vattenbrynet för att sedan knata upp över stranden och krypa upp och lägga sig på närmaste bänk. Jag vet inte om det är för deras skull de är där från början, bänkarna, men det ligger nära till hands att tro det.
Ser ni ödlorna? Ser ni hajen?
Galapagosöarna har ett enormt antal växter och djurarter som inte finns någon annanstans i hela världen. Det är ett eget ekosystem. En egen värld, sin egen värld.
Och då har jag inte ens börjat berätta om det som händer under vattenytan. Det är där det händer kanske allra mest. Vi gjorde flera snorklingsutflykter – tiden räckte inte till för dykning, och på Galapagos behövs det inte heller för att få mäktiga upplevelser. Det vi såg alltså; Wow.
Snorkling på Galapagos – Las Tintoreras och Los Tuneles
Vi har snorklat med flera meter stora sköldpaddor, just bredvid och ovan dem. Kunnat ligga horisontellt i vattnet och bara betraktat dem, deras lugna liv på en havsbotten som sprakat av färger. Legat likadant – men för min del garanterat med högre puls – just över stora stim med hajar. White tipped reef sharks är ofarliga men att vara så nära så många och stora hajar kommer inte utan visst adrenalinpåslag. Nära nära, just ovanför tiotalet hajar i 2-metersstorleken…
Snorkling vid Las Tintoreras och Los Tuneles på Isabela, en landväga tur till Tortuga Bay på Santa Cruz.
Och så förstås flera andra extra coola fiskar som stingrockor och mantas och massa smått på det; bläckfiskar, sjöhästar och färgglada fiskar i all oändlighet. Galpagaos är marinliv.
Det är så många ögonblick under våra snorklingsturer och tiden på öarna som jag kommer att minnas och längta tillbaka till i resten av mitt liv.
Många gör Galapagosöarna genom att åka på kryssning runt öarna. Så kommer man till öarna som är allra längst bort, och varje ö har sitt egna ekosystem och till exempel så har alla olika öar olika sorts jättesköldpaddor.
Ölivet på Galapagosöarna
Vi bodde på två av öarna; Santa Cruz och Isabela, och att göra Galapagos med utgångspunkt från öarna funkar otroligt bra. De vi träffade som gjorde just så var övertygade om ölivets förträfflighet och jag känner likadant. Nog hade jag kunnat göra en kryssning på några dagar – men inte för många – och i övrigt utgått från öarna med boende på flera olika. Jag ska skriva mer om det, eller berätta i podden. Det kommer såklart ett fullt avsnitt härifrån Ecuador inom kort. Galapagos öliv är fantastiskt, och jag älskar lite extra att backpackern i mig fått komma till liv igen.
Vi hade inte bokat boende innan, utan gjorde det väl på plats kvällen innan det var dags att bo någonstans – när vi diskuterat och satt vår definitiva resrutt inklusive utflykter. Till Isabela hade vi med bara en liten rygga för att resa lätt för bara en natt.
Ö-liv Galapagos. Pelikaner som väntar på rester från rensningen av morgonens fisketurer, små gator med hostels, restauranger och utflyktsarrangörer. Stilla lunk och konstanta diskussioner om dagens upplevelser.
Älska Galapagos
Så ja, ungefär så var Galapagos i så korta ord och med så få biler jag klarar av. Försöket att hålla ner både meningar och foton är klart utmanande. Inombords exploderar det är känslor och ja. Jag kommer att minnas den här resan i hela mitt liv, och längta tillbaka. Sikta på att komma tillbaka. Jag vill göra detta, mer av det, med familjen. Är övertygad om att även de skulle älska – och det är på något sätt lättare än man tror. Långt borta och once-in-a-lifetime men det är där… och det går, och är värt att tråna efter länge. En dröm att förverkliga.
