Så skrev min man i ett av sina många mess under min resa, just i samband med någon form av överlämning av ansvar för hem och barn. Ihop med långa instruktioner kring schema de närmaste dagarna. Gympapåsar, läxor, träningar. Utflyktsdag med matsäck, cuper med spelschema, arbetstid för cuptjänstgöring, matcher. Inte så lite. För, vi gjorde inte en fysisk överlämning alls då Henke själv landade i Spanien i ungefär samma stund som jag lyfte från Amsterdam för sista etappen hemåt. Tajmingen på det? Well. För honom väntar en långhelg med golf med några kompisar och jag – jag fick kastas snabbt in i verkligheten som när den ska hanteras med eget ansvar inte är så himla lätt att jonglera med koll på alla bollar i luften.
Välkommen hem till verkligheten!
världens bästa make, pappa och livskamrat 🙂
Lustigt det där. Jag är projektledare till personlighet och yrke, men full koll på allt hemma har jag svårt att ha. Där är Henke den som är mer strukturerad av oss, och framför allt har han bra koll på sådant som gäller skolan då han också är den som allra oftast tar ansvar för morgnarna hemma. Jag är för morgontrött och med det inte riktigt skarptänkt den tiden, så det blir tveklöst bäst så. En annan uppdelning är att det lite naturligt blivit så att jag har bäst koll på Max grejer och Henkes för Stellas. Vi är fotbollstränare för dem i den uppdelningen, och då går det hyfsat av sig självt att ta ansvar för de andra aktiviteterna för samma barn rent planeringsmässigt.
Så, att det är en hyfsad omställning att gå från den drömmigaste av drömresor, med full koll på enbart sig själv och maxad egentid till verkligheten, är ju rätt givet.
Men vilken underbar omställning! Jag är så himla glad att ha just en sådan verklighet att återvända till!
Jag kan inte sluta tänka hur tomt det vore annars. Jag kom hem igår kväll efter en resa som kändes längre än på ditvägen dels på grund av viss försening (pga strejk på Schiphol), dels på grund av 7 tappade timmar pga tidsomställning, och var hyfsat mör. Energin räckte dock gott och väl till att njuta av att vara tillsammans med de tre igen. Så ljuvligt! Att komma hem – så fantastiskt det är. Ena sekunden ligger magin i fantastiska nya miljöer och upplevelser, och i nästa i det helt vardagliga med gos i soffan, snack om det vanliga över en kvällsmacka och att skicka iväg en skolryggsklädd tredjeklassare till skolan. Där livet händer. Med ett nytt minne för livet i bagaget.
Vår resa var onekligen något alldeles speciellt, och jag kommer att minnas den i resten av mitt liv. Det var mycket på kort tid, och vad gäller alla upplevelser så känns det som att de kommer att behöva marinera i mitt medvetande rätt länge för att kunna landa helt. Jag ska låta dem ta det utrymmet.
Mitt härliga resesällskap Annika (så bra vi haft det!) skrev fint om sin hemkomst här. Igenkänning 100%.
Jag är för övrigt enormt förvånad och lika tacksam idag över att min jetlag känns redan i det närmaste överspelad. Jag sov bara ett par lätta timmar på nattflyget från Guayaquil, Ecuador till Amsterdam och kunde således somna lätt igår kväll här hemma trots att det bara var eftermiddag ”min” tid. Och vakna imorse efter en full natt med en känsla av att vara utsövd.
Det sista resedygnet spenderade vi i Guayaquil, som inte någon vi träffat lyckats sälja in som intressant och där enbart besök på en extra vacker kyrkogård lockade. Jag älskar vackra kyrkogårdar. Men, vi hoppade allt sådant och lade istället tiden på riktigt härligt hotelliv. Vi bodde riktigt bra på Holiday Inn på Guayaquils flygplats och åt gott, poddade (livepodd från Ecuador om Ecuador), jobbade, tränade och badade jacuzzi med utsikt över flygplats och storstad. Så grymt på alla sätt och vis förutom att vi inte fick utnyttja alla de härliga faciliteterna efter utcheckningstid. Hur märkligt? Det har jag aldrig varit med om tidigare på ett hotell, och det var ju halva anledningen till att kosta på så?
1100 kronor för en natt tillsammans var dubbelt från vår budget resten av resan. Men, lobbyn funkade fint också de sista timmarna i landet och vi fick mycket gjort samtidigt som vi kunde vila lite. Resan i sig var ju, så att säga, inte så lite intensiv…
Lite så. Åter i verkligheten och så tacksam över det!