Det är det ungefärliga antal inlägg jag påbörjat. Om känslorna kring året som gått, tankar och förhoppningar inför det som ska komma. Om dagarna i Åre efter mitt inlägg i mellandagarna, alltså oj vad tiden gått? Sedan dess har vi firat en 10-åring, på sin dag med en tur med hundspann, åkt en massa skidor, upplevt nysnö och is, nollgrader och ”snön ska väl inte sjunka ihop-oro” och intensiva minusgrader som fluffat snön till puderlätt och färgat himlen rosa, orange, lila. Sett samma 10-åring flyga fritt med skärmflyg över bergen och landa tryggt (phew!) på Åresjöns is, åkt skoter och haft jublande barn på snowracer bakom, grillat toast över öppen eld, satt på nyköpta hudar på skidorna och gått upp på Åreskutan och åkt offpist ned baksidan och well. Bara haft det så bra. I vår bubbla, vår familjebubbla. Den som det känns som att vi fick flytta från Nacka till Åre under en period. Leva där, ”i vår familjeö” som en vän uttryckte det.
Samma sammanfattat i random bilder. Det blir ett gäng. Tre veckor är lång tid, en oändlighet av jullov i vintermagi.
Jag är glad att 2020 är bakom oss, men vad vore ett år (som givetvis innehållit massor av fint också) om man bara skyndade vidare helt utan reflektion? Mindre värt, i allt som jag ändå avskytt 2020 för. Jag tar med mig både insikter och lärdomar.
Det lugnare tempot har varit ljuvligt. Att värna det är en av mina största insikter. Samtidigt – jag har saknat resor, utsvävningar, relationer, känsla av frihet. Det jag vanligtvis gör, i vad som för många kanske utifrån kan uppfattas som för intensivt och mycket och ”hur orkar du/ni?” ger mig energi. Det är en positiv spiral i allt det där. 2020 har gjort trösklar även till det som faktiskt är möjligt högre, och i allmänhet gett mig lägre energi. Det är på sätt och vis en version av mig själv som jag gillar mindre än den med mer energi och lust. Jag vill aldrig se tillbaka på mitt liv och tänka på alla sköna lugna stunder eller de serier jag sett. Jag vill minnas upplevelser, människor och relationer. Känslor i svall. Liksom Yes! Jag levde verkligen!
Min balans framåt tror jag finns i att kunna jobba hemma i större utsträckning än pre-corona, vilket också ger mer utrymme till allt annat. Dvs, familjen samtidigt. Gå med Meja till förskolan och lyssna på hennes funderingar istället för att slira upp med bil de 800 meter vi talar om dit. Kunna ta emot barnen hemma och bistå med mellis innan träningar, hinna tänka mina tankar men samtidigt ha möjlighet att lösa allt annat. Inte missa allt i ett konstant flöde av logistik och planerande. Jobbet funkar så bra ändå. Jag är bra på att jobba hemma, och älskar lugnet runt omkring. Det sänker inte min jobbenergi på det stora hela, men det sänker stressnivåerna. En dag i veckan på kontoret för att träffa folk, eller två, vore optimalt för mig. Win-win.
Och så basen i familjen. Så har det alltid varit och fortsätta att vara. Men hur lugna och sköna helgerna utan massa idrotter ändå varit, så saknar jag så att skjutsa dem fram och tillbaka, heja på, knyta skor, fixa mellis. Se dem röra sig, utmana sig, vara med vänner i lag. När jag frågat dem om sämst med 2020 och bett dem specificera ”förutom corona generellt” så är det tveklöst det som de pratat om. Inte få idrotta, det roligaste de vet, alla cuper som ställts in.
Är det någon normalitet jag önskar 2021, förutom att få vara i nära relationer igen, så är det just det.
Det var visserligen också de inställda cuperna som gjorde att vi kunde stanna i Åre i hela (nästan) 3 veckor. Jag undrar om det någonsin kommer hända igen… Förmodligen inte så länge barnen är i mitt-i-barndoms-ålder iallafall. Det är okej. Detta år är jag mer tacksam än någonsin för att vi fick denna tid. Och förvånad är jag – över hur friktionsfritt allt varit, och det trots att inget barn haft vänner att hänga med eller vi haft kompisar hos oss hemma i lägenheten i omgångar. Allt sådant ställdes ju förstås in i år. Några dagar har de haft i backen med vänner i byn men i övrigt – noll. Helt plötsligt har livet i skidort blivit enkelt – hur gick det till? Tack år som går, beteendemönster som övats in.
Hörrni, jag lämnar det här. I dessa ord som någonstans avslutar jullovet och 2020, när det imorgon är måndag 11 dagar in på 2021 och riktig vardag tar vid (efter viss slow start torsdag-fredag denna vecka). Annars finns risk för att detta inte är annat än ett elfte opublicerat blogginlägg.
Vill ni höra mer om något? Hur vi resonerade som åkte, hur vi kunde ta det beslutet? Hur det var att åka hundspann? Om mitt inträde i topptursvärlden med egna grejer? Om hur jag ser på 2021? Eller, asch, skriv vad du vill när andan faller på, du har säkert fullt upp med jobb och sånt igen?
Berätta! 🙂
