…desto svårare tycks det vara att göra det, igen. Men åh vad stor den är, längtan efter att låta ord flyga fritt. Öppna inre, känna efter, tänka efter, vädra åsikter.
För några år sedan sa ofta min man att det var så bra med bloggen, för där kunde han höra hur jag egentligen tyckte om något. Inte så att det uteslöt dialogen oss emellan men det kunde komplettera. Ge ett annat djup.
Så är det nog. Det finns dimensioner inuti mig som kommer fram allra mest när jag skriver. Orden går av sig själva, bara väller ut i samma takt som jag skriver dem. En direkt kontakt, från hjärta via hjärna ut i fingertopparna mot tangentbordet, i en rasande takt. Och istället, när jag bara tänker dem så tycks de inlindade i ludd. Svåra att få fram. Som att skrivandet är medvetandet, på något sätt. Utan de skrivna orden ofta istället fast i brus, lite för dimmigt.
Jag tror att uteblivandet av mitt skrivande är att tappa en del av mig själv. En del av kopplingen inåt.
När jag tänker efter så har jag alltid skrivit. Dagböckerna som påbörjades i samma stund som jag lärde mig skriva – och det var tidigt, jag ville åt bokstäverna direkt och läste flytande när jag var 4. Nu lär jag mina barn stapplande och kanske har de hittat förmågan och glädjen vid, säg, 5-6? De har väl inte intresset på samma sätt som jag alltid haft det.
När hinner du blogga egentligen? har många frågat mig, år efter år. Jag har svarat att jag inte ser så mycket på serier. Och mitt bloggande började innan smartphone så inte scrollade jag då heller. Knarkade instagram, i jakt på någon form av känslor. Hitta mina tankar, i relation till vad jag ser hos andra snarare än genom att bara tänka utifrån mig själv.
Fast skrivandet behöver förstås inte ske offentligt. Det behöver det ju inte. Men det är ju lätt att tycka att det någonstans ändå är roligare så?
Och sett har jag gjort. Queens gambit, Squid games, Handmaids tale, Sweet Magnolias, Kastanjemannen, Emily in Paris, Bonusfamiljen, La casa de Papel, Virgin River, And just like that, ska jag fortsätta? Du kan prata serier med mig numera. Snälla prata inte serier med mig!
Prata tankar, känslor, politik, nutid, psykologi, omvärldsspaningar, framtid och dåtid. Prata resor och upplevelser, reflektioner, lyckopiller. Förverkliganden, utmaningar, ledarskap, relationer. Prata vad fasen som helst som är livet?
Jag vet inte vad som kommit under de två åren som vi levt i pandemi, vad som liksom påverkat och gjort vad med mig och intressen och personlighet – men orden i bloggen som inte fått komma fram på länge blev när jag satte fingertopparna mot tangentbordet och lät dem komma just dessa.
Jag vet inte vad de säger, egentligen? Men jag tror jag är redo för alla dagar som kommer, och jag vill inte att de ska vara som de senaste två åren varit.
Jag tror jag behöver skriva. För reflektionen om allt det som varit och allt som är idag och imorgon. Hej bloggen! Jag är tillbaka igen! Vill vara det. Följer du med? <3
Fotat har jag knappt gjort heller. Men bilderna här är från en promenad hemma i Stockholm förra veckan, tagna i farten på den vackraste staden jag känner i världen.