Ja, det glada var uppenbarligen det där som inträffade för hundra år sedan. För det här 20-talet, det har inte direkt varit något glatt. Två år av pandemi, och just som vi började lyfta blicken och tro på bättre tider, att kanske vara på väg tillbaka till normalare dagar igen på riktigt efter att viruset gjort en i princip ofarlig version av sig själv med enorm spridningskraft och immuniserat stora delar av befolkningen, så vaknade vi en dag till Den Ännu Värre Nyheten. Ryssland har invaderat Ukraina. En maktgalen Putin tycks ha fått en knäpp så kraftig att han väljer väpnad invasion. Skapar krig. Jag finner inte ord, men hade jag letat hade sådana som sorg, oro, vanmakt och ilska legat nära till hands. Men inte ens de orden räcker?
Vi tacklar det hela olika, som med allt, världens och Sveriges folk. Det finns redan ilska över det – vad är okej att säga och inte, vad bör sägas? Och hur får man egentligen leva när tiden är så utmanande? Får man fortfarande njuta av det man har i nuet, under den tid då vi fortfarande har den enorma turen att leva trygga? Kan man känna all den där sorgen och oron, solidaritet med Ukrainas invånare, och ändå vara i sin egen situation?
Mitt svar är förstås ja. Det minsta vi behöver är mer ilska och polarisering. Vi behöver perspektiv och förståelse.
Det finns tips om vad man kan göra. Överst ligger förstås att skänka pengar till hjälporganisationer runt om. Röda korset (900 80 79), Unicef (902 00 17), Läkare utan gränser, UNHCR m fl – det är en swish bort. Så enkelt.
Själv tänker jag också på oberoende journalister (Reportrar utan gränser, 123 900 44 90). Det fria ordet är så viktigt, de medier som rapporterar som sanningen, som granskar och inte viker sig. I Ryssland fängslas de många krigsmotståndarna, de med modet att stå emot sin egen president. Det som pumpas ut som statlig propaganda är troligen inte i närheten av mängden från de ryska trollfabrikerna som vi efter många cyberattacker och andra internationella val fått lära känna – och med det långt ifrån rapporteringen från internationell press. Så jag swishar till Reportrar utan gränser också, för att bidra till nyanserade rapporter, sanningar i det enorma bruset.
Och jag tänker på vårt eget kommande val. På hur vi var och en kan rösta för de partier som på riktigt står med Ukrainas befolkning och inte stänger ute utan välkomna, hjälper till. Och; oron för var vi i Sverige själva befinner oss i det krig vi trots närheten till oss både geografiskt och union får ännu vittnar på distans. Ska det slå mot oss? Vill vi att det ska göra det mot ett Sverige som står utanför NATO, eller tror vi faktiskt att vi bör och behöver vara en del av något starkare, mot de hot som är reella? Att det finns uttalade hot mot oss bara baserat på vårt eventuella val att närma oss medlemskap orkar jag inte ens tänka på. Inget av alternativen är bra, om vi vill ha ett alternativ som i så hög utsträckning som möjligt främjar fred. Tvärtom, till och med. Det skrämmer mig. Som jag nog aldrig känt mig rädd för något innan skrämmer det mig.
Krig, medlemsskap i NATO, en av våra viktigaste valfrågor. Vem såg den komma? Vi hade ju inte ens hunnit börja tänka ordentligt kring vården med sin stora skuld och genom pandemin identifierade brister.
I jobbsammanhang finns en del uttryck som är rätt vanligt förekommande. ”Vi måste ha förmågan att ha ta två saker i huvudet samtidigt” är ett sånt som jag tänkt på en del på slutet. I den här situationen är det verkligen så. En stund på skalan rädsla, en stund i djupaste tacksamhet för här och nu, ett besök i sorg och stunder med känsla av lycka.
Vi måste också, mer än någonsin, just förstå att alla runt omkring oss inte kommer att befinna sig i exakta samma stadie exakt samtidigt. Så när jag känner en bedövande oro kanske någon annan skålar i champagne under en ”fantastisk kväll med vänner”. Och när jag checkar ut och i nuet njuter av att vara med min familj på ett ställe vi älskar att vara på, kanske någon annan just befinner sig i hopplösheten.
Där kan vi inte klandra varandra. Vi behöver förstå dessa motpoler och ändå inse att vi delar solidaritet med Ukraina nu, med ilskan mot Putin och Ryssland. Och att det i allt detta finns ett nu, och saker som trots allt är normala och business as usual.
Vi lever med krig nära i Europa, och vi är under ett hot. Snälla låt oss odla vänlighet och medmänsklighet som motpol? Respekt, välvilja, förståelse.
Jag skriver det här några dagar efter den första invasionen. Dagarna har gått och krigets intensitets ökat. Och medan jag skriver tar flyget oss allt närmare en efter-pandemi-drömresa. Snart är vi på Zanzibar. Känslorna kring en resa har sällan haft så många olika helt vitt skilda dimensioner, men det är vår första långresa tillsammans familjen sedan Guadeloupe för 3,5 år sedan och kanske är det bara en kort period då det går att resa? Som jag ska njuta, i nuet och i tacksamhet.
Hur tacklar du det hela?