Hur börjar man skriva om la Digue – den lilla ön som är Seychellernas tredje mest besökta efter Mahé och Praslin, och som är…. bara ett freakin’ paradis?
Kanske skriver man ungefär så, även om det känns precis hur klyschigt som helst. Vi reste en natt (och en förmiddag på färja) och landade i paradiset.
Jag har ju trott att jag varit i paradiset förut, förstås. Det går ju inte att komma ifrån, att sökandet efter det blir som inbyggt i ens kalla, nordiska DNA och att det många gånger känts så på platser som är varma och vackra. Men ah, La Digue. Denna pärla av pärlor. Jag finner inte ord.
Anledningarna att vi (och här ska väl i ärlighets namn skrivas att vi mest är jag, den som researchar allra mest och säljer in de koncept jag mest tror på) valde just La Digue som den ö vi förutom huvudön Mahé skulle spendera mest tid på när vi lyckades genomföra denna drömresa, var många. Dess fantastiska världsklassstränder runt hela ön, att man tar sig runt på cykel på vägar som mest liknar små leder i en botanisk trädgård, ryktet om en ö-vibe utber det vanliga, enorma sköldpaddor gåendes fritt över ön, ska jag fortsätta? Det kändes bara rätt för oss – med just det där extra sevärda så lättillgängligt. Så det blev la Digue, och ja; ön var precis allt det där.
För min del kom kärleken snabbt. Kanske inte första dagen då vi landade trötta på ett hotell som ärligt talat upplevdes rätt enkelt (som föreställningarna om det visserligen, 3 stjärnor osv, men ändå), i lätt förvåning över priser högre än vi hade insett innan och med moln som gjorde havet lite mindre turkost än bilderna jag ville landa i. Men den började sedan smyga sig på redan samma kväll, när tidigt kvällsljus njöts på en skön bar och den senare delen av solnedgången i ljummet vatten rakt ut några meter nedanför vårt rum på hotellet.
Och morgonen därpå, när jag snörade på mig löparskorna och pressade mig längs La Digues så speciella vägar en dryg mil innan någon annan i familjen ens tänkt tanken att vakna och gryningsljuset bröt igenom, blev känslan än starkare. Från 07.00 en lördagsmorgon, och efter det varenda sekund, var det från min sida total kärlek till ön.
Det blev en teaser i bildform här ovan inser jag, från min första morgonjogg på ön. På la Digue går sköldpaddorna runt – de gör verkligen det. Med våra cyklar nådde vi världens vackraste stränder bara genom några minuters cykling på platt väg som alla inklusive 7-åriga Meja tog sig an tryggt och glatt. För, det finns väldigt begränsat med bilar på ön – det går nog 3 eldrivna golfbilar för transport runt per vanlig bil, och 50 cyklar per elbil. You do the math. Antalet bilar ökar visserligen varje år och vid något tillfälle var jag irriterad över snabbkörande flakbil där i cykelparadiset – vad har ni här att göra och där passerade ni ändå mitt barn för snabbt och nära?! – men i stort. La Digue är gjort för att uppleva på cykel. Hade det gått att cykla runt hela ön hade sträckan blivit dryga milen. För att se precis alla ställen behövs dock en kombination av cykel, vandrande ben och båt.
Och ja, framför allt; På la Digue finns några av världens absolut vackraste stränder. Kombinationen som gör de så fantastiska heter vit sand, mörkbruna granitklippor på gränsen till svarta och som svarvade till mjuk perfektion, turkost hav och svajande palmer. O-t-r-o-l-i-g-t!
Seychellernas öar är skapade av granit, och är de enda öarna i världen som är det. Sin form har de fått genom att en gång i tiden ha legat under vattenytan. Öarna är också världens äldsta – klipporna är upp mot 750 miljoner år gamla (säger google).
Anse Source d Árgent
I sydväst nås världens mest fotograferade strand Anse Source d’Argent, som nås genom en statlig park och tidigare vanilj- och kokosplantage (med inträde ca 120 sek), L’Union Estate Park.
Grande Anse, Petite Anse, Anse Coco
På östra sidan av ön, rakt över om man som de flesta befinner sig i byn La Passe, finns den stora och underbara Grande Anse.
En kort vandring aka klättring vidare följer lillasyskonet (till storlek sett, för till intryck gör den ett minst lika stort) Petite Anse.
En ytterligare härlig djungel- och granitklippsvandring bort ligger Anse Coco som sticker ut med färre besökare, lägre vegetation, en mäktig naturlig pool och charmigaste fruktcaféet Coco Bar.
Och Anse Reunion, Severe, Patates och alla andra
Det räcker dock inte med dem, utan det finns otaliga stränder till som alla har sitt. Kanske inte fullt lika unikt utformade stränder som de redan nämnda men ändå… åh dom stränderna! Hade de inte behövt spegla sig i ”världens vackraste stränders” glans hade de lockat besökare i massor av sig själva.
Anse reunion som sträcker sig längs med byn och vidare förbi vårt hotell La Digue Island Lodge, långgrunt med varmaste vattnet och lugna känslan. Vårt hotell hämtade sig för övrigt med det – vem kan lägga fokus på något slitna gemensamma utrymmen och småtråkig mat när strandremsan är över 150 meter lång och precis utanför balkonger och terasser?
Anse Severe bjuder på snorklingsvänliga rev, reggaebarer på rad och fantastiska solnedgångar.
Anse Patates är liten men ärligt – perfektionen?
Seychellerna är en dröm, och La Digue är paradiset.
Jag tycks fastna vid stränderna, men det är också känslan som gör helheten. ”Island vibe” som uttryck gör sig på något sätt bättre än ö-känsla, och den är påtaglig. Allt är nära och småskaligt. Visst är det turister – men att man aktivt håller ner antalet och är restriktiva med hotellbyggen mm gör skillnad, och vardagslivet pågår konstant överallt. Tranquil, tranquil. Lugnt och chill, inga problem. Jag älskade viben!
Vi hade rätt fullspäckade dagar. Sprang längs öns alla vägar, hängde på och badade vid de olika stränderna, cyklade för att uppleva, upptäcka, känna och nå, åt (och spelade kort), åkte ut med genomskinlig kajak för vyer och åtkomst till stränder utan vägar. Njöt. Snälla säg att jag får komma tillbaka någon gång?
Det sägs att man inte behöver mer än ett par dagar på La Digue, och att det är så man ska planera sin resa. Att det är tillräckligt för att se allt. Det kan stämma, för det är inte större än så. Men vill man suga ut mycket och njuta av allt det där så är inte längre fel. Vi hade 5 dygn och jag tror ni förstår… Jag hade kunnat stanna betydligt längre än så. Vill inte vara där en minut kortare om jag har turen att få komma tillbaka någon gång.
På den femte dagen hoppade vi på färjan igen, den som först tagit oss till ön från Mahé med kort stop på Praslin. När vi denna gång stoppade vid Praslin för att byta båt önskade jag mig intensivt att få stanna där och uppleva även den ön. Den ska vara underbar. Men, för oss var la Digue valet för att i vår familj om 5 med barn mellan 7 och 14 få en så smidig tillvaro som möjligt men ändå se mycket. Att inte behöva åka taxi mellan sevärdheter och stränder, som Praslin kräver, var en win. Men… nog lär vi ha missat något? Jag måste till Praslin. Nästa gång. I tillägg till la Digue.
Färjan gick vidare till Mahé, och vi därifrån till stranden Beau Vallon.
Lite ytterligare fakta om La Digue
– Färja enkel väg från Mahe till la Digue kostar ca 800 pp. Boka via ”Cat Cocos Ferry”
– Alternativ transport är flyg till Praslin (Air Seychelles, kostnad mellan 800 och 1500 kr enkel väg) för kort färja därifrån, eller helikopter för ungefär 10 gånger dyrare
– Det finns gott om ATMs i byn. Kort funkar som betalmedel på de flesta ställen
– Allt är dyrt. Dyrare än Mahé.
– Hyra cykel (som är i bra skick) kostar runt 100 rupees (80 kr) för en dag
– Det känns otroligt lugnt och tryggt. Lås till cykeln? Inte fullt nödvändigt, sa man till oss.
– Det finns några vandringsleder som ska vara härliga men det är viktigt att följa utmärkta stigar. Vegetationen är tät och det har hänt (rätt nyligen) att folk som försökt hitta runt ön på egen hand har försvunnit.
– Snorklingen är tyvärr inte super längre. El Niño 2016 slog hårt mot reven – runt 90% av korallerna dog. Vi såg dock absolut en del vackra fiskar av att gå i från stranden – men de mesta snorkelentusiasterna blir nog inte imponerade
– I matväg – pizzorna på Le Repaires är to die for. Missa inte!
– Lugnet råder, förvänta er inte sena kvällar. Att Le Repaires beach bar är öppet till 22.30 är något av ett unikum. Men kanske levererar någon reggaebar av de på rad norr om byn? Möjligen, någon gång om man har tur.
– Religionen är kristendom, eller ”religionsfrihet” med många olika religioner bland den spridda befolkningen
Paradis.
