I början av maj såg vi genom ett fönster i granngranngrannhuset att ett nytt dagis skulle öppnas. När vi gick in på Stockholms stads hemsida såg vi att det just blivit tillgängligt för ansökningar på nätet. Så vi hamnade väldigt långt fram i kön, och det kändes bra. Jag har inte alls haft någon stress över dagisplats.
Och det var ju bra, för dagisstress hade helt klart varit onödig stress, då vi idag fick brev om att vi fått plats på dagiset. Kanon!
Dagiset i sig är kanske inte det bästa i vårt område, då innergården är liten. Eller ja, liten är en underdrift. Pyttig. Och än känns lokalerna lite spartanska, då det är nyöppnat. Men, enligt utsago så är pedagogerna toppen, och de barn som går där nu verkar trivas. Det ligger närmast tunnelbanan av alla dagis i vårt område och bara ett par minuter från vår port, och varje minut är ju bra att tjäna vid lämning och hämtning. Vad gäller den trista gården så byggs det i detta nu en ny park som blir lättillgänglig från dagiset. Men det bästa – och anledningen att vi verkligen vill ha plats på detta dagis – är att Milly går på samma. Det känns hur bra som helst! Och något bra med det är att vi och Millys föräldrar (tillika våra fina vänner) kan hjälpas åt lite med hämtningar om det skulle behövas.
Dagistjej to-be. Fast inte förrän efter januari har vi tänkt. Först ska vi åka till Thailand en månad ju.
(Ursäkta ordvalet ”dagis”. Det är såklart ”förskola”. Men dagis känns lite bättre i munnen såhär i talspråk bara. Att dagisfröknar numera är pedagoger vet väl alla.)