Igår natt, runt midnatt, hostade Stella så mycket så hon inte somnade om. Vi grejade, donade, fixade. Vyssjade, ramsade. Gav vatten. Började om med blöjbyte och ny läggning. Tog upp henne i vår säng, låg nära. Men icke, inte ens specialknepen funkade. En timme senare var vi uppgivna och genomtrötta och såg välling som en sista utväg. H gick för att fixa. Stella var med mig i sängen. Hon knölade runt och ville ner på golvet.
”Ta med snuttis och din kudde”, sa jag. Stella gjorde som jag sa. Med snuttis i ena handen och sin kudde i den andra traskade hon sen ut i köket till H. Med små söta steg. Det lockiga håret som en rufsig gloria runt hennes lilla huvud.
Hon var det sötaste vi sett.
Klockan ett på natten, tröttare än tröttast, kunde vi inte göra annat, knappt somna om, för det enda vi kunde tänka på och prata om var hur söt hon var när hon kom där med sin snuttis och kudde. Den lilla människan, världens finaste varelse, på nattvandring.
Kärlek.