Idag var det visning på det dagis där Stella erbjudits plats, och vi fick en personlig presentation av lokaler, rutiner och personer. Jag är så glad att jag i sista stund bestämde mig för att planera om lite på jobbet så jag kunde följa med!
Min första känsla är så mycket mer positiv än jag trodde. De små och lite spartanska lokalerna med få leksaker och många barn visade sig vara riktigt stora, mysigt upplagda, fräscha (helt nybyggt) och allmänt hemtrevliga. Leksaker fanns det gott om, och fler kommer när de kommit fram till exakt vad de vill ha och anser sig behöva. Personalen var fantastiskt gulliga. De fick oss att känna oss så välkomna och speciella, och gjorde ingen stor grej av att Stellas kompis Milly ville hänga med oss runt på visningen. Istället så uppmuntrade de när hon kom till oss och ville kramas (sötnos) och när hon visade Stella alla leksaker. Likaså sa de att Stella egentligen blivit placerad på en annan avdelning men att de pusslat om så att hon och Milly fick vara på samma. Utan att vi bett om det! Fantastiskt.
Stella mös omkring ordentligt. Efter en kortare period av lite mer försiktighet än vi sett tidigare så är hon nu igen tillbaks i sitt kavata jag. Hon brydde sig noll om vad vi gjorde och vart vi var, utan gick på egen hand in i helt tomma rum och undersökte omgivningen. Hon lekte med leksakerna, plockade och grejade, och ville sitta på de riktiga stolarna och plocka med leksaksmat. Mös omkring, var verkligen ordet. Stora tjejen!
Än en gång slår det mig att jag inte riktigt förstår inställningen att hålla barn hemma så länge som bara möjligt. För vems skull, undrar jag? I vårt fall – med full förståelse för att det kan vara olika för olika familjer såklart – hade det inte gjort varken barn eller föräldrar gladare och nöjdare, det är ett som är säkert… Sen all pedagogik. Vi varken orkar eller har kunskapen att ge Stella vad hon behöver på det planet mycket längre. Jag är helt övertygad om att förskola kommer att vara en hit för henne. Och oss. Med ödmjukhet inför startsträckan, dock. Och lite *peppar-peppar-ta-i-trä*
Vidare var det inga problem med vårt önskade startdatum, vilket är efter Thailandsresan. Det blir 3-dagarsinskolning (såvida allt går bra) med start 25e januari. Jag läste om någon som sa att man vid 3-dagarsvariant vänjer barnet vid att vistas på förskolan istället för att vänja dem vid avskedet. Det klingar rätt bra i mina öron, faktiskt. Sen får vi väl se hur det går. Jag både hoppas och tror att det kommer gå bra. Fast… förmodligen lite svårare än vad det varit om hon skulle börja nu. Omställningen blir nog större när vi kommer från Thailand där hon kommer ha haft fullt med vänner, familj och släkt riktigt nära inpå sig i en månad…
Jag har ju en förmåga att alltid se det positiva i saker och ting (det är ett ytterst medvetet livsval), men givetvis finns det några sämre saker med förskolan också. Minimal innergård framför allt. Dock pratade pedagogen vi var med om flera utflykter om dagen, promenader i området och besök i närbelägna lekparker. Hur de har lite rullande schema på den innergård som är. De verkade ha en inställning att utomhus är bra, och med vilja går ju allt att lösa. En annan negativ grej är att maten inte lagas där, utan att de får catering från någon skola.
Sen är det ju lite så också, att med en större gård t.ex så hade jag säkert sett något annat som kändes mindre bra. Det är svårt att få allt. Och även om man verkar få allt på förhand så att säga, så vet man ju inte hur barnet trivs. Och det är det viktigaste! Visar det sig att Stella absolut inte trivs så får vi väl ta det då. Några sådan garantier finns inte, hur nylagad maten än är eller hur stor och mysig gården än är.
Dagistjej, om 2½ månad. Då är hon 18 månader. Vad hände?
