Jag skriver ofta om hur mycket jag älskar att resa, och en stor del i detta är att ta del av andra kulturer. Jag tycker att jag varje gång efter en resa (märk väl dock, skillnaden från ”semester” som är samma lika men väldigt annorlunda) kommer hem med ett lite öppnare sinne. Det ändrar mina perspektiv och även om jag sällan har med mig ”stora” grejer i konstant medvetande så planteras varje gång ett litet frö som jag både tror och hoppas formar och vidareutvecklar mig som människa. Att vara i USA kan göra att spontana ”Hej” och leenden till människor man inte känner eller att sätta sig bredvid någon på bussen istället för att ta ett tomt säte kommer närmare tillhands, att ge smutsiga barn på Laos landsbygd skrivböcker kan ge en insikt i att det inte är synd om våra barn när de inte får allt de vill ha utan precis tvärtom. Lite smuts kvar på en tallrik som diskats i diskmaskinen är inte äckligt, vi blir inte sjuka av det lika lite som vi blivit när det ätits stark curry direkt med händerna från en tallrik någonstans där i Sumatras regnskog.
Perspektiv.
När jag började på mitt nya jobb var jag lite ovan att jobba med personer från den kultur jag förväntades göra. Förväntades leda. Eller jo – det hade jag gjort, men på distans, inte nära varje dag – som med dessa personer som är i Sverige på lite längre sikt.
Det har sedan kommit att bli en av de roligaste sakerna med mitt jobb. Och jag har lärt mig så mycket på vägen!
Det känns numera nästan naturligt för mig att fråga ”okej, så du ska förmodligen gifta dig nästa år och vi behöver diskutera datum – har du hittat en fru än förresten?”. Eller ha förståelse för att någon annan inte vet exakt när broderns bröllop där hemma är, för att släktingarna ännu inte kunnat tolka månens gång och hittat ett riktigt lyckosamt datum. Jag har lärt mig att det finns väldigt många olika språk i Indien, och att det är en lika stor omställning att flytta från Mumbai till Chennai som det skulle vara att flytta från Sverige till Spanien. Maten vi får på indiska restauranger i Sverige är snarare bangladeshisk än indisk, och huruvida man är vegetarian och/eller äter överstark mat eller inte är väldigt beroende på geografi såväl som en hel massa annat.
Ett axplock. Utvecklings/feedbacksamtal har aldrig varit intressantare. Vad gäller feedback tillbaka är det också intressant att få höra saker som att man har ett ”helande sätt” som gör att jag lätt får med mig personer. Mycket har jag hört i feedback-sammanhang professionellt, men inte den.
Hand i hand med det går något svårare som det inte bör frågas om men som ändock kan kräva viss fingertoppskänsla – olika kasttillhörighet och krav det kan ställa på mig som ledare i vissa situationer. Det är inget som är en stor grej hos personer på långtidsuppdrag utomlands, verkar det som, men man viftar inte bort kultur och ursprung bara för att man befinner sig på ny mark, det är ett som är säkert.
Vi kan lära oss mycket av människor som är i Sverige på kortare såväl som längre – obegränsad – sikt. Det berikar oss.
Undrar vad jag lär mig vid nästa resa? Vissa kan poängtera för mig att jag inte får glömma att kvinnor behandlas annorlunda i många av de länder vi ska till och att kraven på täckande kläder kan vara hög liksom toleransnivån för alkohol är närmare noll. Jomen jag vet. Jag vet att vi inte ska till ett all-inclusive-hotell på Teneriffa. Och för det är ingen lyckligare än jag. Jag reser som alltid påläst och med stor nyfikenhet men respekt för de kulturer vi kommer att möta. Och ser med stor förväntan fram emot de nya saker jag kommer lära mig på köpet. Jag längtar efter upplevelserna och får pirr i magen bara av tanken på alla nya känslor och intryck jag kommer få, av möten som kommer att ske.
Att resa och uppleva. På hemmaplan och bortaplan. Det är något jag är ödmjukt tacksam över, värdesätter högt och älskar.
På ett 6-årskalas på landsbygden utanför Battambang, Kambodja, dit vi blev medbjudna. Och blev någon form av huvudattraktion, vilket var väldigt udda. Jag i rött i mitten.
Kambodja.
Att resa med barnen är ju inget undantag på mötesfronten, utan snarare en dörröppnare. Visst får de vara på ställen som går utanför den innersta ramen av trygghet, men kan jag vidga deras perspektiv blir jag en lycklig mamma.
Fiji.