Usch vad tråkigt det var imorse, när Stella insåg att jag ska hämta Max tidigare idag för att gå till ögonläkare. Hon bröt verkligen ihop, hon ville förstås också med. Om så bara som sällskap.
Och ja, jag vet att hon skulle kunna vara hur skärpt och bra som helst och ge Max utrymmet. Men jag känner att ett barn som ska till läkare ska kunna få sin förälder (eller idag, sina föräldrars) fulla uppmärksamhet. Inte heller vill jag att hon ska överhöra det vi pratar med läkarna om. Max ögon är inget som är ett handikapp för honom i vardagen, och därför vet inte hon vad vi gör hos läkaren. Hon tolkar det som en rutinkontroll som hos tandläkaren eller BVC ungefär. För mig får det gärna vara så, så länge det går. Då ska hon inte höra om varken kontroller, ögondroppar, muskler/beståndsdelar och utveckling eller operationer. Vad som än blir av utav det och inte. Samtidigt är hennes nyfikenhet också bra, och visst skulle hon kunna få den lite stillad, och bli delaktig. Men nej, just nu vinner inte den delen av det. Istället vill jag ge Max de här timmarna och jag vill göra inramningen lite speciell för bara honom. Bara vi. Lite lek. En fika på ett café kanske. Uppmuntran, lekfull inramning och ja – lite lyx nästan.
Men Stellas känslor förstår jag och försöker bemöta och inte vifta bort. Att för den sakens skull kunna förklara för henne är inte direkt lätt. Det var ingen rolig lämning (hemma som tur var) imorse. När jag nu hämtar så kommer jag ringa förskolan och be dem komma ut med Max så jag slipper ta det en gång till.
Hur gör ni när ni ska ta ett barn till läkare?
Om Max ögon har jag skrivit mest här, under lösen (kommentera/maila om du vill ha det).