Vi var på familjefest igår, hela dagen. Jag förstod först i efterhand att någon av kommentarerna på instagram (följ livetfrandenljusasidanse) syftade till att vi hade någon form av släktfest eller så. Så var inte fallet. Men gränsen är kanske inte så skarp, många av mina vänner är tajta som familj. Jag är så glad och stolt över att jag har dem. Som en av mina fina vänner en gång uttryckt det – ”sin familj och släkt den har man, men sina vänner väljer man och dem är jag stolt över”. Ungefär så.
Så familjefest syftar till våra egna familjer, de som vi skapat. En fest för alla åldrar, med andra ord. Förra året var ”novemberfesten” i november och vi hade rolig femkamp ute (och jag skrev även där om det där med ett rikt liv och fantastiska vänner) men i år räckte det med att inleda med skridskor. Stella tränar på, förra året gick hon fram försiktigt och i år ska hon lära sig ordentligt tänkte vi. I år glider hon på med bra balans, snart släpper det nog. Kusin Nils som är snart 7 och åker skridskor som en kung (spelar hockey) var bästa läraren och åkte baklänges riktigt snabbt och Stella hängde på och höll balansen.
Framåt seneftermiddagen var det dags att gå in i badhuset vi hyrt. Det var lätt fullt i poolen – men hur roligt som helst med bara kompisar och kompisbarn. Energin!
34 barn tror jag vi räknade till, merparten fastnade på gruppbilden.
Ett par timmar senare hämtades barnen av snälla mor- och farföräldrar och jag och några av tjejerna återvände in till poolen innan bastun. Man älskar ju liksom de där babysims-varma poolerna, det är njutning. Och skönt att äntligen få göra bomben utan barn i vägen, tyckte jag och A. 🙂
Lite bastu och fix på det.
Sen väntade hemmafest – och visst är de bara roligaste festerna?! Två kompisfamiljer bor grannar i varsitt nybyggt härligt hus, och middagen med catering (italiensk buffé) intogs i ena huset där det var dukat hur fint som helst för oss närmare 30 vuxna som var med på festen. Mina duktiga kompisar!
Efter mat och prat bytte vi hus till discohuset. Där hade det riggats för livemusik och det är inte fel att ha sjukt duktiga trubadurer (eller vad de nu kallas) i sällskapet.
Själv önskade jag evigt sköna ”händerna upp i luften” med Petra Marklund vid ett tillfälle. Framträdandet blev rätt bejublat och jag fick hybris och tänkte att jag nog borde ge mig på en tekniskt lite mer utmanande låt. HAHA! Tur att jag inte tog mig fram till micken fler gånger. Och att det blev bra/drag var ju såklart mer något att tacka de där som kompade fint för och det kan också ses som enbart positivt att jag inte hade koll på mickenoch var tillräckligt nära den för att all sång skulle nå ut ordentligt.
Och så blev det festligt och party och dunkadunka och ja – rackarns kul helt enkelt. Vi kom hem vid 4 och får väl bara vara tacksamma för att vi mår bra idag och är på benen utan större ansträngning. 
Tack alla för en grymt rolig fest. Och allra mest tack för att ni finns!