Hur lyckas man hitta balans egentligen? Jag brukar ju tycka att jag är ganska bra på det. Fast, egentligen kanske det handlar om ett förhållningssätt, och en fråga om krav och prioriteringar. Det är ju jättelätt att ge 100% inom något – men givetvis kommer isåfall något annat bli lidande av det. Det går inte att ge jobbet 100% utan att familjen och vännerna får stå tillbaka. Ge träningen allt utrymme (för att nå ”bra” resultat inom t.ex vikt och/eller muskler) utan att det tar tid från sömnen, relationen eller annat.
Vi kan inte låta vår nivå av balans vara smal som en nylonsträng, som jag spontant uttryckte det i en diskussion, utan den måste vara bred som en motorväg där vi själva definierar var våra vägstolpar går. Gränserna utgörs av ”good enough” och ”wow, mer än optimalt!”. Vad händer om vi underskrider ”good enough”? Vi mår dåligt, på ett eller annat sätt. Vi börjar känna att vi lider inom något område. Vi har försummat relationen, tiden med barnen är för liten och/eller för icke-harmonisk, vi saknar att vara med viktiga vänner osv.
Sen ska vi inte glömma vad som händer om vi överskrider vår ”wow, optimalt, super!”-nivå – för det går inte att hamna där utan att försumma annat. När vi hamnar där ska vi nog fråga oss ”är det värt det?”. Vill jag det här? Och, kanske är det inte en nivå som är bra för dig alls? Förmodligen inte.
Att ställa högre krav på sig innebär ju att man höjer den där ”good enough”-gränsen också, och att man ger sig själv en smalare väg att åka på. Kanske snart en nylonsträng.
Och vet ni vad jag tror att händer när man trillar av nylonsträngen? Jo, jag tror att man faller ganska hårt. Och den som har gjort det mot en själv det är bara just – en själv. Genom att inte sätta sina egna gränser. Genom att inte uppmärksamma dem. Genom att inte se till att ha en tillräckligt stor vägbana att vara på. Om det så på vägen kräver att man säger nej, ber om hjälp att prioritera eller bara drar i handbromsen rejält. Gör man det proaktivt behöver man inte trilla av, det behöver inte gå så långt. Ser man till att sätta sina gränser baserat på vad som är rätt nivå för en själv och inte vad som man tror att kanske förväntas av en från andra, så är det hyfsat lätt att navigera inom det. Att navigera inom det är lättare än att sätta gränserna, hävdar jag. Våga titta och lyssna inåt, våga göra DINA prioriteringar för DITT välmående. Hitta din vägbana, gör den tillräckligt bred för att det ska vara möjligt att åka på den. Och såklart – njut av resan.
Ett exempel baserat på några av de områden som är viktiga för mig. Vad ligger där för dig, och hur ligger du till? Kanske har ”hemmet” en punkt? Ekonomin? Egentid? (min har avsaknad av det då jag tycker att jag får det när jag tränar eller är med vänner t.ex).
Däremot missade jag ”träning” och inte bara resultaten av träning (styrka/vikt i exemplet ovan), ska lägga till det – men nu är jag i bilen och har inte mer papper 🙂
Det här landade helt spontant i mig när jag funderade lite idag. Någon liknande teori finns säkert redan, uttryckt på annat (eller liknande) sätt – det vet jag inget om.
Något på spåren?
Hur tänker ni kring balans?