Jag är rätt duktig att komma ihåg att ta upp kameran och föreviga situationer. Bäst gillar jag när folk inte alls ser att jag tar kort, så man får lite spontan känsla sådär. Och visst, ibland går det till överdrift. Har jag väl börjat kan jag inte sluta, och så vill jag ju så gärna få till Den Där Bilden också.
Min man, han är däremot tvärtom. Om jag ska få vara med på bild ihop med Stella till exempel, så får jag be om det. Så resultatet blir ju lite sådär. Inte spontant. Det finns till exempel inga (eller extremt få) bilder där vi leker på golvet och blir fångade i flykten, eller där vi sitter i skuggan under en palm och jag läser en bok för henne, sådär som jag gjorde varje dag i Thailand. H tänker inte ”vad gulligt, det här ska jag fånga”. Det är okej, jag har vant mig vid det även om det ofta diskuteras (och jag har förstått att många vänner har exakt samma fördelning), men lite tråkigt förstås. Fast han blir bättre, ska jag dock tillägga.
Sen igår så tittade vi på lite bilder. Och så kom just en sån där härlig bild, fångad i flykten. En koncentrerad Stella tittar i boken som läses för henne. Hon sitter i knät och är så gullig, och känslan i bilden är urhärlig.
”Åååååh”, sa H. Lite över att det var så gulligt, och lite tror jag över att han var stolt att han faktiskt tagit just en sån bild.
Tills jag påpekade;
”Henke. Det är inte jag på bilden. Det är Carro.”
Japp. 🙂 Och vem som tog den fina bilden på när Carro läser för Stella, det är helt öppet för tolkning!