Idag besökte vi ett ställe jag varit nyfiken på länge – Nimis, som är ett konstverk av Lars Vilks, byggt vid havet i Kullabergs naturreservat. Konstverket är byggt av glest ihopspikade plankor och trädgrenar och bildar långa gångar och höga torn. Hela konstverket är över 100 meter långt och de högsta tornen är upp till 25 meter höga. Jag gör inget politiskt ställningstagande gällande konstnär eller verkets vara eller icke vara – men det är ett otroligt häftigt bygge, som inte liknar något annat jag sett!
Det är lite svårt att hitta dit, kanske för att kommunen (Höganäs kommun) inte tar något ansvar för underhåll så man besöker det i befintligt skick och på helt egen risk. Man åker till hembygdsgården Himmelstorpsgården och därifrån är det en stig som leder till konstverket. Vi hade med oss barnen, och det var relativt utmanande för 5-åriga Max och för 8-åriga Stella ”bara” jobbigt. Meja satt i bärsele på Henkes mage, och det är definitivt bara att rekommendera för någon som är stark fysisk och har bra balans… Vi gick i närmare en halvtimme och det var både brant, stora stenar och mycket rötter. Jag trodde det var en överdrift att det behövdes rejäla skor, och fick trippa riktigt försiktigt i mina helt platta flats….
Det tog som sagt ganska lång tid för oss genom vacker skog, och väl nere kände vi oss direkt lite oroliga för hur barnen skulle klara vägen tillbaka. De är inte de som alltid biter ihop och klarar sådana utmaningar utan väldigt mycket gnäll, liksom…
Men nog var det mödan värt när vi kommit ner. Synen när byggnaden – Lars Vilks konstverk Nimis – tornade upp sig var helt otrolig!
Plankorna kändes hyfsat stabila, men några garantier finns förstås inte. Jag hörde barn och tonåringar ropa högt både om ”superroligt!” och ”dödsfarligt!” så upplevelsen vid Nimis är nog väldigt olika för olika besökare. Våra barn klättrade glatt och utan tveksamheter. De som stod för de sista var vi, som gick bakom och under och säkrade upp så gott vi kunde.
Meja då? Ja, vi klättrade förstås inte omkring med henne – den utmanande vägen ner till konstverket räckte så det blev över, som man brukar säga. Hon fick sitta och chilla lite på avstånd.
Barnen klarade vägen tillbaka upp till starten förvånansvärt bra, men vi var väldigt nöjda när vi kom upp igen med ben och barnhumör i behåll. Jag skulle dock gärna åka tillbaka och klättra runt mer när jag inte har små barn med mig, så kanske tar vi oss tillbaka om några år? Nimis är helt klart värt ett besök!
Har du varit där? Vad tyckte du?