Nu har hon krypit ett tag, den minsta, och mina dagar har förändrats ganska mycket. Jag gör fortfarande rätt mycket saker – eller iallafall så känns det som att jag inte hinner någonting och att jag när kvällen kommer och alla barn lagts pustar ut i ett ”vad var det som hände?!” som efter en smärre orkan eller så – men allt är ändå betydligt intensivare. Allt blir omständigare med ett barn som man inte kan sätta ner på en plats och som stannar där – inte minst i ett hem som totalt svämmar över av små legogubbar och annat i perfekt ”sätta i halsen”-storlek. Det mesta är enklare med att ha lite fler år mellan barnen, bortsett från att de större enbart äger och leker med potentiella dödsfaror. De är kärleksfulla, omtänksamma och noggranna men än så länge vinner mitt hökande med hästlängder.
Numera spenderar jag min tid hemma sittandes på golvet någonstans – jag föredrar framför soffan men Meja sitt rum – och idag gjorde vi dessutom premiär på öppna förskolan.
Fortfarande mestadels glad som en lärka – men nu också med humör och stark vilja – och det är tur att hon sover bra på nätterna för på dagarna gör hon det inte.
Jag fick en otroligt glad överraskning då vår närmaste öppna förskola visade sig vara ännu mysigare än vår gamla favorit vid Liljeholmen. Många härliga och inspirerande rum men samtidigt småskaligt mysigt, och mycket roligt att leka med och helt barnsäkert (förstås). Vi kommer garanterat att bli stammisar. Med nästan ett halvårs föräldraledighet kvar och ett barn som mer och mer vill upptäcka världen är det just sådana trivsamma och enkla ställen vi behöver.
Även ikväll var det fullt hus hemma, det blir så mest hela tiden – ikväll 7 barn. Lika mycket orkan som det kan vara älskar jag att barnen har många kompisar och att de är både här och hos andra, och behärskar konsten att umgås med flera samtidigt.