Meja var här i Dalarna redan förra sommaren, förstås, men då var hon så liten så att det inte var märkbart för henne. I år är det annat. I år får även hon springa på gräsmattorna där hennes syskon och kusiner, jag, min bror, mina kusiner, min pappa och hans syskon och generationer bakåt sprungit genom tiderna. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns och vad det betyder för mig.
Resor i all ära… men det här, det är hemma.
