Jag älskar vardagsrealism i bloggar, för det är rätt viktigt att den sidan ibland också kommer fram. Det är ju inte lätt, jobbet med jobbet och barnen, och tiden man vill lägga på det som betyder mest. Barnen, familjen, livet. Och jobbet, för mig. I en mix, i en tydlig men ändå inte given ordning varje stund och dag.
Jag fick en jätteintressant kommentar från Beata (vars blogg jag följt länge och älskar, för vardagsrealism, träningspepp och en rejält stor dos humor), och jag vill verkligen om inte besvara den så reflektera kring den.
Hörrö Lisa! Nu ska jag önska ett blogginlägg. Ett sånt där superdetaljerat på gränsen till nördigt om exakt hur du får tiden att räcka till… Tycker sånt är så sjuuukt intressant och skulle vilja veta exakt hur alla människor lever egentligen. Tänker ofta när jag läser bloggar och de gör en massa saker att ”jaja, det är ju deras jobb att medverka på dessa evenemang och skriva om dem”. Men du jobbar ju (heltid?) och din man jobbar (heltid?) på ”vanliga” jobb också? Och har tre barn i ungefär samma åldrar som mina (vilket ställer krav både på förskolescheman och aktivitetskvällar med de större). Och så reser du OFTA. Och dessutom går du från jobbet (?) till matlagningskväll. Och sen kanske mexicos ambassad en annan kväll. Och så vet jag att du tränar regelbundet. Osv.
Vem lagar maten, tvättar tvätten, städar huset, läser läxorna? Sover du fyra timmar per natt?
Förstår, förstås, att du är en sån som GILLAR att ha mycket att göra och fullt upp även på helgerna. Jag är bara nyfiken på hela logistiken 🙂
(själv är jag en sån som börjar gråta när jag åker hem från en arbetsdag för att jag kommer på att jag måste koka makaroner och steka färdiga köttbullar när jag kommer hem. Skulle någon säga till mig ”nu måste du gå på event!” så skulle jag förmodligen bryta ihop totalt. Och när vi har varit lite sociala en helg måste jag ha en helt obokad helg efter för att komma ikapp mig i själen liksom. Sån är jag :-D)
För det är ju så, att den här bloggen gått från livsstilsfokus med många reflektioner till mer renodlad reseblogg med inslag av fragment från vardagslivet för att ge förståelse för mig och mina val snarare än att redogöra för alla tankar och aktiviteter som flyger. Fokus har skiftat, och kanske saknar några mer av helheten? Av det vardagliga, pusslet och tankarna? Berätta gärna. Det är en svår balansgång att ge det personliga, som också ger tyngd till mina reflektioner och tips kring resor, och att ändå hålla bloggen mer nischad. Det senare gör det, ärligt talat, mer värt att lägga ner tiden jag gör på bloggen då det återbetalar sig i uppmärksamhet och samarbeten, men samtidigt så skriver jag utan tvekan mest för mig själv och er. För reflektionen och för att få utlopp för mitt kreativa – vilket är en bra bit ifrån mina arbetsdagar. Så, ge gärna feedback.
Min inställning och kapacitet
Jag får ofta höra att jag klarar mycket, att jag är sjukt effektiv och målmedveten. Det stämmer i mångt och mycket, men inte helt. Jag kan verkligen bara zooma ut och göra ingenting också. Kan drömma om och längta efter möjlighet till det, och ska jag se fram emot någon enda sak med att barnen blir äldre är det mer tid att bara låta tiden gå. Innerst inne i mig bor absolut en person som vill ta det lugnt, och på ett sätt tror jag det är bra – för det är det som gör att jag har mindre benägenhet att på riktigt springa för fort. Utbrändhetsfort. Jag har en gräns inåt såväl som utåt. Visst har jag ofta hög energinivå och är jag motiverad (vilket jag ofta är) och utmanas så är jag väldigt fokuserad och får ut mycket.
Hur det mer slackiga i mig annars ger sig uttryck i min vardag så är det att jag utan tvekan kan skjuta upp saker hemma till imorgon – till exempel kan jag njuta av att lämna diskhon full till dagen där på, och är angelägen om att barnen ska somna själva för att jag inte klarar att låta kvällarna bli en utlagd läggning utan behöver desperat min tid i soffan. Lat och ego som inte ger dem en lång läggning med kli på ryggen? Kanske. Men då får det vara så.
Fast mest älskar jag när det händer saker, och behöver det snäppet mer än jag behöver stiltje. Jag är extrovert, och samlar energi i det sociala och bruset mer än i det lugna.
Att jonglera med många bollar
Det virvlar mycket, det gör det. Att ha tre inte så värst stora barn, och två heltidsjobb, många vänner, intresse för träning och andra hobbies (inklusive en halvproffsig reseblogg) tar tid. Vi är rätt extrema ibland, för vi vill så gärna få ihop det. Givetvis kompromissar vi, men vi anstränger oss hellre extra för att inte behöva välja antingen eller utan både och.
Igår var jag på jobbet supertidigt, och jobbade dessutom in cirka hela lunchen (mer regel än undantag) för att kunna dra i tid för ett möte på Mexicos ambassad strax efter 16. Henke var samtidigt med barnen hos Max ögonläkare, och långt innan jag var klar stod han utanför ambassaden med barnen i bil, väntandes på mig. Jag kom ut, hoppade in i bilen och sa hejdå till honom som drog till Arlanda för utlandsjobb. Jag tog bilen till Nacka, svängde förbi McDonalds för att få i de små mat, och anlände simhallen i Nacka för Max simskola och bad med Meja en stund senare. Stella var hos kompis och skickades hem samtidigt som vi kom hem några timmar senare. Sena kvällen gick (tyvärr) ut på utdragna läggningar, och att förbereda till idag. Idag vankades idrottsdag med matsäck vilket ingen av oss hunnit preppa tidigare i veckan så jag åkte hemifrån 7.30 för att handla innan skolan började. Hade ingen koll på öppningstid, tydligen, utan blev stående utanför affären mellan 7.45-8 med 4 barn i bilen. Köpte färdiga plättar och annat och kom till skolan just innan skolstart 8.20. Glömde Stellas fiol så fick på eftermiddagen dra tidigt för att hämta den innan hennes lektion vid 16, tog ett möte under vägen hem, och satt sedan på parkeringen innan hämtning av de minsta och gjorde jobb en stund till innan arbetsdagen blev slut. Tog hem 4 barn, roddade kids, barnvaktade senare ytterligare en jämnårig kompis till Meja och – ja. Det är soffa ikväll.
Hade jag inte jobbat med flextid och visst utrymme att jobba på distans (litet och sker väldigt sällan, men om det verkligen kniper) hade det aldrig gått. Jag blandar kvällar då jag jobbar riktigt länge med kortare/normala dagar, och jag öppnar ibland datorn på kvällen, men är noga med att inte lägga mycket jobbtimmar utanför jobbtid. Att jobba extra timmar har jag för länge sedan slutat med, och gör bara om det kniper. Det är inte en långsiktig lösning på hög arbetsbelastning, och jag är inte intresserad av det – och inte heller av arbetsgivare som inte förstår det. Jag har lyxen att kunna vara kräsen.
Henke har ett ännu mer flexibelt jobb. Det suger energi och ork när han reser, vilket han gör regelbundet, men han är betydligt oftare hemma och då har han rätt stor flexibilitet.
Vanliga veckor försöker jag få en kväll själv utan familjen, och högst på önskelistan är då träning och middag med vänner. Jag får inte ihop det varje vecka. Jag vill träffa barnen varje dag, men har insett att kvaliteten inte ligger på vardagarna, och det är något jag accepterat. Jag är närvarande, men multitaskar, glömmer och missar, försöker, tröttnar ibland men njuter oftare och kramas mycket. De kommer säkert ha några negativa åsikter på sikt, men det är inte synd om våra barn. De är älskade och har harmoni.
Träning och nyttjande av ”dötiden”
För att få in min träning nyttjar jag luncher eller min egenkväll, eller så försöker jag kombinera det med barnen. Det vill säga att det inte är ovanligt att jag har träningskläder på för att köra ett pass när de tränar, att jag kör SATS med barnen på minisats en dag på helgen, eller så nyttjar jag pendlingen till jobbet för att till exempel cykla. Efter att Meja kom har jag fått vara nöjd med 2-3 pass i veckan. Aldrig under 2, sällan mer. Jag förtjänar inte att tycka om mig själv att det är dåligt, så jag klappar istället mig själv på axeln att jag klämmer in träningen när jag kan med välmående som huvudsakligt mål.
Prestigelösheten i att inte göra allt
Det finns mycket jag väljer bort, både sådant som tidigare varit viktigt för mig och sådant som jag inte bryr mig om. Någon dag ska jag bli riktigt engagerad i sport igen – se alla fotbollsmatcher och sporten på TV varje dag – men just nu får jag inse att jag inte har tid. Sådant jag har noll intresse av gör jag inte av (påhittad) press utifrån. Våra barn har i princip aldrig fått annat än färdigköpt fika på kalas, vår trädgård lever sitt eget liv rätt ofta, vi köpte ett färdigrenoverat hus och halvfabrikat är okej. Att börja köpa städhjälp för över tio år sedan har varit värt varenda krona, och matkasse är också en stor hjälp i vår vardag – och det sätt mitt önskemål om bra mat kan infrias. Ofta lägger vi på storhandlingen på matkasseleveransen. Jag köper hellre tjänster (och kan eftersom vi jobbar mycket) och lägger tiden på barnen, men att ha hjälp en kväll med hämtning en dag i veckan är något jag tror på för balansen framåt.
Jag älskar att umgås med vänner, och lagar gärna extra god middag när de ska komma över – men hämtar hellre mat ihop än inte ses alls. Är Henke bortrest så att mina egenkvällar – den där enda kvällen i veckan som är min bara min – äts upp frågar jag om de vill komma över istället för att ses någon annanstans, och det vill de oftast. Jag vet att jag får energi när vi väl ses även om jag är trött innan.
Jag har också massor att släpa på, handlar, bär jobbdator, ryggsäckar och fioler, och har en snart-två-åring som bryter ihop när hon inte får bära gurkan, och när hon får det för vad ska hon göra med gurkan? Livet är sådant. Och det är ofta jobbigare att koka makaroner och steka korv en kväll än att gå på ett event.
Jag gör hellre vardagssysslor, som tvätt, ihop med barnen för att kunna ta det lugnt när de somnat. Det värsta jag vet är ”racet” som ofta uppstår mellan klockan 20-21 och huset ska plockas ihop för att återgå i skick igen, eller det ska förberedas till nästkommande dag. Det är i min värld värre än det när det är barn i massor runt mig och maten borde stå på bordet nyss, i timmen som infinner sig mellan 17-18.
Det jag inte gör
Game of thrones, Suits, Walking dead, Breaking bad, Girls, …, …., …. Nej, jag har inte sett en enda. Bloggen är mitt intresse, och jag känner inte att jag missar mycket i livet av att ha datorn i knät om kvällarna (jag är hemma) istället för att plöja serier.
Jag är väldigt kvällspigg, men tyvärr egentligen lika morgontrött, mår som bäst med 7,5 timmars sömn men snittar runt 6,5 – men klarar det helt ok (för att jag måste). Jag reser huvudsakligen med barnen (och väljer bort de allra flesta pressresorna), och att jobba heltid men strössla lite med föräldraledighet (och planera semesterdagarna väl) utspritt för resor är ett medvetet val istället för att gå ner i tid lite varje dag eller vecka. Att göra så (och att på riktigt vabba när jag vabbar) var en av anledningarna till att jag gick från att vara konsult till att jobba på ett bra företag ur arbetstagarsynpunkt för drygt fyra år sedan.
Hur gör ni?
Jag är ingen superperson, men jag har drivkraft, energi och livslust. I kombination med prestigelöshet funkar det oftast bra. Inte alltid, men oftast.
Hur gör du?