Jag har många gånger stött på resonemang om vilka länder i världen som är mer eller mindre säkra för kvinnor att resa till och i själva. Det pratas om kulturer och sätt att se på kvinnor, om utsatthet och risker. En gång, för inte så länge sedan, bemötte jag det i ett inlägg om huruvida jag haft några jobbiga upplevelser på resor. Svaret är ja.
Men allra mest var svaret – som du alltså kan läsa i det här inlägget ”Ensam tjej på resa, om utsatthet”, som jag tycker är mycket läsvärt – att ”ja -men inte mer än någon annanstans”. Den enda gemensamma nämnaren egentligen är män.
Den andra sidan av resonemanget, den som inte fick plats i just inlägget ovan utifrån vinklingen på just det, är att jag varit utsatt i Sverige också. Det finns inga ställen i världen där jag rört mig eller rör mig helt utan att vara på min vakt, bedöma situationer och utsatthet och risken att råka ut för någon form av sexuella trakasserier eller övergrepp. Inte i världen, och absolut inte i Sverige.
Jag upplever ingen egentligen skillnad.
De senaste dagarna har hashtagen #metoo fyllts av innehåll i sociala medier. Hashtagen syftar till att visa hur omfattande och utbrett sexuella övergrepp och trakasserier är. Berättelser sprider sig från lärare som varit för närgångna eller inte haft rätt gränser i sitt sätt att prata till regelrätta övergrepp och våldtäkter. Om utsatthet, rädsla, skuld, skam – och ett fokus på vad man själv gjort fel snarare än vad mannen gjort för fel. För, det ska inte finnas någon skuld i sådant här – inte på den övergripnes sida. All skuld och all skam ligger förstås på den som begått övergreppet. Mannen.
Jag tror inte att någon kunde föreställa sig hur många kvinnor som skulle göra sin röst hörd under taggen #metoo. Genomslaget har varit enormt, och att det är så är så ofattbart sorgligt. Skalar jag av mina upplevelser från andra delar av världen så kvarstår hashtagen #metoo för mig också.Tillbaka till mitt inledande resonemang om kvinnans utsatthet och behov att vara beredd och tänka på rätten till och omtanken om sin kropp i alla situationer överallt och hela tiden, så är den inte något som handlar om resor och män i andra kulturer. Den existerar i minst lika hög grad i Sverige, och problemet är snarare att många inte förstår det. Insikten behöver komma, och jag hoppas att den kommer med #metoo.
Sen ska det ”bara” hanteras. Hur gör vi det? Inte minst ni män, hur har ni tänkt agera på de insikter ni nu förmodligen fått?
