Det är måndag eftermiddag, och jag har avslutats dagens 5 timmar långa arbetsdag och landat hemma. Runt mig rör sig 7 barn och ingen mer vuxen, så hur många minuter jag lyckas sno åt mig framför datorn är oklart. Behovet heter deklaration, suget blogg och jag har inga stora förhoppningar om varken det ena eller det andra.
Att arbeta en 5-timmarsdag som är en klämdag inför en helt ledig tisdag verkar vara mer undantag än regel, vilket jag förstår. Själv har jag dock så mycket annan ledig tid framöver, både ”tvingande” som Kristi himmelsfärd och helt egen i form av Riksgränsen till helgen, så jag behöver de timmar jag kan få. Inte minst är de lugna mötesdagar dagar som denna innebär en fröjd för effektiviteten. Jag hade kunnat jobba hemma, men insåg att jag idag behövde känslan av produktivitet som får en automatisk skjuts vissa dagar på arbetsplatsen (och vissa dagar lättare i lugn och ro hemma, även om jag varken har eller tar mig möjlighet särskilt ofta) så det fick bli en tur till jobbet. Men nu så – redo för lite ”helg” igen!
Helgen som gick spenderades som ni vet själv med barnen så det var förstås som alltid en uppvisning i logistik. Allt gick fint och vi var väldigt glada och harmoniska mesta tiden. Inte hela dock. Är jag själv och i hyfsad mental harmoni (oftast en effekt av kombinationen sömntimmar på kontot, stressnivå och i vilken utsträckning jag har hjälpsamma barn), så kan jag hålla tålamodet rätt länge. Ju mer jag räknar till 10 och andas och inte visar utåt hur irritation och stress egentligen börjar smyga sig på, desto värre blir det dock när det kommer ut. Ett ilsket mega-fräs blev det på lördagsmorgonen när Stella surade ihop totalt över min uppmaning att hon skulle barnvakta Meja under min tränarinsats på Max match, och jag fick predika hur man hjälps åt i en familj egentligen. Ibland undrar jag vad jag lärt dem? Stella börjar dra sina friheter – ni vet, att ha telefon och kunna dra runt i området och mellan kompisar – lite väl långt, och det finns nog vissa gränser vi behöver jobba in lite mer igen.
Andra findings under helgen:
- Att vara fotbollstränare är galet roligt. Jag har förstås tänkt en och flera gånger hur jag ska få ihop det egentligen när jag adderar mer, men just detta vill jag prioritera. Mitt jobb (och den energi som går åt där) får inte gå före. Det är inte den prioriteringen jag vill göra i livet.
- Att tajma en ensam-helg med att en kompis har detsamma är perfekt. Då kan man slå ihop och umgås med barn och sedan mammor lite senare på kvällen – och med en övernattning blir det hela komplett. Vi hade en SÅ mysig lördagskväll jag och mina vänner (och tillika barnens, pga ens vänners barn växer ihop med sina egna pga åldersskillnader blir mindre för varje år som går). Perfekt!
Vi hängde det här gänget igen (och ytterligare vän + barn), som vi gjorde som mest i Civezza i höstas. Så mysigt!- Det är grönt ute nu! Blad har kommit både här och där, och äntligen börjar världen bli vacker igen! Vintertid är den ju ärligt talat egentligen bara det när det ligger snö, eller är riktigt frostigt gnistrande.
- Köksrenovering är dyrt. Vi har fått ett första förslag nu, och suget är enormt. Behovet varierar. Att vi inte har fullstor kyl och frys på en familj på 5 och ett för litet köksbord (som är en köksö, dvs inte bara att byta) för att ens kunna rymma alla (och då har vi i princip konstant kompisar här) är stora behov. Att köket är helt ok fräscht och till ytan fint (om än lite slarvigt/sparsamt gjort) tyder inte på behov. Men vilket lyft det vore! Hur många resor vi skulle behöva prioritera bort? En och annan. Så svårt! Känner jag förresten någon inredningskunnig som vill bolla idéer på planritning och annat så hojta till.
- Innebandy är världens roligaste sport, men halva grejen ligger i laget. I söndags ryckte jag in i Korpen med inte mindre än 4 gamla lagkompisar som jag inser att jag verkligen saknar. Vi har nog inte setts på kanske 3 år men oj, vad kul det var att ses – och att spela ihop. Lycklig i hela kroppen! Jag vill aldrig sluta, och att se Korpen med (duktiga!) spelare som är 10 år äldre än mig är så inspirerande. Frågan är hur jag ska göra nästa år? Jag vet inte om jag hittade hem riktigt i år, faktiskt.
- Lekland kan tros vara lugnt på söndagskvällar, och att offra sig för barn som varit lite för stillasittande kan vara på sin plats. Nej. Fail. Jag tror att jag aldrig mer kommer att åka till Lek&Bus. När Stella var i Mejas ålder trodde jag att hon behövde det, när Max och Stella var små samtidigt trodde jag vi föräldrar behövde, och nu vet jag att det faktiskt inte behövs.
- Åre Sessions – den säsongsavslutning i form av festival som gick av stapeln i Åre i helgen verkar vara hur kul som helst. Kanske lite väl mycket folk jämfört med kapaciteten, men vårskidåkning och ett festligt Åre – det känns som en enormt härlig kombination. Och ja, det är alltså vad min man också lämnat för rapporter, när han äntligen kom hem till familjen igen igår kvälll.
Nu – dags att låta Valborgsfirande ta vid. Det blir middag med grannfamiljer och kanske en brasa om barnen tjatar (jag kommer inte vara den som gör det).
Har du långledigt i helgen?