Det är fredag kväll, och jag sitter på ett plan mot Paris. Vi ska vidare till Guadeloupe sen, men att flyga reguljärt till Guadeloupe betyder att flyga inrikes från Paris inrikesflygplats Orly, och dit opererar endast Norwegian. Vill man inte byta flygplats i Paris – vilket inte känns som ett alternativ med tre barn och tillhörande packning – så gäller således en mellanlandning, eller som vi väljer; Att bo en natt på flygplatsen i Paris. För mig kändes det som det ultimata upplägget. Att starta fredagskvällen på Arlanda, och kunna känna sig riktigt ledig. Komma i tid, slå sig ner med något att äta och en öl och känna ledigheten riktigt omfamna en. Nu blev det inte riktigt så, för ta sig från jobbet, hämta barn, ta sig till Arlanda, checka in osv var ju som vanligt i storfamiljssällskapet lätt stressigt, men ändå. Känslan – amazing.
Och ledig är jag, onekligen. Idag gjorde jag min sista dag på jobbet… och jag kan inte ta in det. Min avslutning på jobbet har varit annorlunda på grund av att jag inte kunnat lägga full själ och hjärta i det – energi och överhuvudtaget minne och skarphet har inte varit som de vanligtvis är, och jag har ingen ersättare att lämna över till. Det är inhoppare på olika fronter och personer i mitt team som får kliva fram. Ingen har egentligen tid, och mitt samvete över intensiva situationer för många som med mitt avslut blir ännu mer intensiva, är… ja ni. Inte harmoni iallafall. Jag tar på mig det personligen väldigt mycket. För mycket, såklart.
Så, kanske är det inte konstigt att jag de senaste två veckorna sköljts över av så enormt många känslor och tankar, och jag vet inte hur många insikter och funderingar jag haft färdigformulerade i huvudet för att dela med mig av här i bloggen – min älskade ventil. Och så ges tiden, just nu på ett flyg med ett sovande barn i knät, och de är som… helt borta? Jag känner mig helt tom. Entusiastisk och glad över att inleda med semester, något enormt, men i övrigt? Tom.
En rejäl paus blir bra, att gå från 100 till ungefär 0 blir verkligen det. Aldrig skulle jag väl kunnat ana det, där i april när vi bokade denna semester, att situationen nu skulle se ut såhär. Mellan jobb. På semester ett rätt långt tag efter att semestersemestern är över.
Att resa till Guadeloupe med familjen nu känns så ljuvligt, och det känns verkligen som att det är i en helt ny situation vi reser. Vår minsting Meja blir 3 år nästa månad, och helt plötsligt reser vi ju med en hel uppsättning barn som är… inte stora, men tillräckligt stora för att vara helt resonabla. Alla kan diskutera, förberedas, ta in och liksom anpassa sig. Det känns så himla stort! Som ett första steg in i vår framtid, på något sätt.
Så, det tänker jag på, såhär på ett fridfullt Norwegianplan mot Paris denna fredagskväll. Nog är det mot både en semester och en ny framtid vi reser, det är det bestämt.