Nyp mig i armen. Var det ens på riktigt? Att jag lämnade familjen efter att ha sagt godnatt till barnen, tog ett nattåg till Åre, kom fram strax efter 8 och satt i en lift 8.30 – precis lagom tid och höjd för att se dagens första solstrålar kämpa sig upp över bergskammen i sydöst.
Och fick säsongens första skär med solen där i sydöst, och månen på motsatt himmel. Långa skuggor i ryggen och en massa hårt packad – men ändå mjuk – snö under mina skidor.
Den 15 november. Mitt i november!
I novembermörkret lyste solen på en klarblå himmel. Dagen innan satt jag i bilen på uppfarten hemma i Nacka och ville inte öppna dörren och gå ut för att regnet var så intensivt. Det har nog varit det hela november, känns det som? Men inte 15 november i Åre, på årets öppningsdatum.
Rekordtidig öppning, och med allra mest rekord i det som hände en timme efter att jag först satt mig i liften och åkt backen under VM8:an, Gästrappet, åk efter åk. Gondolerna som ett pärlband mot blå himmel i full gång – mot en öppen högzon med en perfekt preparerad pist (Störtloppet) ned. Gondol, högzon. Mitten på november.
Jag mötte upp Sofia, och vi njöt. Hon skriver det så fint i sitt inlägg om säsongsöppning i Åre – om kallsnö och strålande sol, med bistra minusgrader i dalen men mjuk solskensvärme uppe på toppen. Om att konstant titta på varandra leende, och konstatera att ”Kolla!” ”Wow!” ”Vi gör det här, vi har det såhär”. Nu!
Vi delade känslan med ett fåtal andra lyckliga i liftarna. Det var en speciell stämning i luften. Förväntan, pirret, lyckan och tacksamheten.
Det känns som en dröm, men såhär var den – dagen igår.
Vi hade njutning i ben och solsken i blick, Sofia och jag.
Vi hade stundtals med oss ytterligare ett par vänner som bor i Åre, och efter ett helt gäng timmar så kunde de som har detta som sin bakgård – din semesterort, min bakgård som Åreborna själva gillar att säga – tacka för sig. Jag vet att det för mig dröjer längre än för dem att få det igen, så jag njöt tills solen gick ned igen. I väst, över de karaktäristiska topparna Snasahögarna. Skidor i november är unikt, och december och januari oftast ingen självklar höjdare – men får man sådana här dagar så är ljuset magiskt och det är som att åka i en konstant soluppgång följt av solnedgång.
Och så gled jag ned transporten mot Åre by, som så många gånger förr och första gången för säsongen men väldigt långt ifrån sista – undrar hur många skiddagar jag får den här säsongen? – och gick hem till lägenheten. Slog på lite musik, värmde bastun. Hade inte frusit alls under dagen som bjudit på krispiga minus men värmande sol och obefintlig vind men väl hemma krävdes ändå upptining.
Gick till Vinbaren och träffade åter upp Sofia och hennes namne som också varit med under dagen. Pratade ytligheter men väldigt mycket mer väsentligheter och djupheter – vilken drömmig kväll på alla sätt! – och timmen blev rätt sen. Gick upp i ottan, gick till tågstationen och här sitter jag nu snart hemma i ett mer klassiskt novembergrått Nacka igen. Det känns lite som en dröm – för så snabbt gick det och sådan kontrast var det. Men jag kommer, liksom Sofia skriver i sitt inlägg, nog aldrig glömma den dagen.
Säsongsöppningen 2019, då när vi åkte på högzon i mitten av november, minns du den? Oh yes. Som en dröm var den!
Men som jag var där! Med 100% själ, kropp och hjärta var jag det.
Foton på mig står såklart Sofia Bursjöö för!