Flexibilitet, frihet och möjlighet. Ja! (aka hälsningar från ett nattåg till Åre)

Peppen har funnits där ett tag. Den som handlar om att det snart närmar sig skidsäsong, och det där med att snön ligger rätt tjockt på Åreskutan. Det gjorde den redan när jag senast var i Åre – första helgen i oktober. Då var det höstvinter, och det såg ut såhär. Men jag vet inte. Det är rätt säsongsoberoende – jag längtar alltid efter Åre. Varje gång jag är där tänker jag på när jag kommer få chansen att komma upp igen, och då är det så nära mentalt så att jag aktivt letar tillfällen. Väldigt ofta bokar jag nästa vistelse från soffan i lägenheten på Årevägen. Men sen när jag väl är hemma (i Nacka) så tar just hemma över. Jag är nöjd där, och är det verkligen läge nu och det är ju bra som det är och kommer när det kommer. Med jämna mellanrum. 

Ungefär så. 

De sista veckorna har peppen ökat. Jag har sett de mesta Åre-entusiasterna knata upp på bergen med hudar på, och ta några första kanske inte helt mjuka skär i lågzons ännu rätt grunda snö nedåt. Och så började man helt plötsligt spruta snö runt om i systemet, det föll mer snö, och det började viskas om en tidig säsongsöppning. När Sofia först började skriva försiktigt om en möjlig öppning direkt på högzon skrev jag till henne på Instagram; ”Öppnar man på högzon så kommer jag fanimej”. 
Det var såklart 99% skämt.

Några dagar senare var det ett faktum. Åre skulle göra säsongsöppning, och det med gondolen öppen upp på högzon – den 15 november. Orimligt, unikt. ”Komsi”, sa Sofia. 

Inte kan väl jag och inte går det väl? tänkte jag, men kände nog egentligen att jag både kunde, ville och borde. 

Jag sa ja, helt enkelt. Till mig själv. 

Spiken i kistan tror jag kom av en kompis som sa att hon önskar att hon kunde ge sig själv möjligheten. Att hon ibland önskade en större frihet och flexibilitet. 

Och ni vet vad jag har för tillfället? Rätt stor flexibilitet, frihet och möjlighet. 

Att bestämma sig för att ta ett nattåg upp, ha en dag i Åre och en kväll på byn och sedan åka hem med första tåg morgonen därpå – det är egentligen inte något stort och livsomvälvande men det kräver ett mått av att säga Ja till sig själv. Och istället Nej till Nej, det är kanske inte läge nu och det är ju bra som det är och kommer när det kommer men det går att säga Ja till något, nu. 

Ja. Vafasen, JA! 

Jag läste också detta på Kajsa Silows instagram för några veckor sedan. Jag har hört mycket om detta förut, men sättet hon paketerade på var så härligt. 

Kajsa Silow Instagram.

Jag har inget behov av att komma till Åre på heltid, jag drömmer faktiskt inte om det alls. Men jag behöver inte leva i Åre för att ha den inställningen, kanske? Kanske kan jag i min värld göra det jag kan för att ta Åres själ till min? Lite – “Kan (vill) inte jag komma till Åre så får väl Åre komma till mig”. Fast, jag tror att jag har detta i min själ redan. Så kanske är det tvärtom – att det är en av anledningarna till att byn med den här inställningen ligger mig så varmt om hjärtat. 

Ja. 

Och jag tror beslutet om att åka upp med kvällens nattåg handlar lite om det. Stjärnorna stod rätt (läs: jag kunde få in ledighet, barnen klarar sig utan mig – de stora sa uttryckligen ”men ÅK mamma, såklart du ska, du får åka skidor!”, Henke är hemma och har dessutom extra uppbackning av sina föräldrar, jag hinner hem till det jag ska osv) och jag valde att säga ja.

Möjlighet, frihet, flexibilitet. Ja. 

Kanske blir skiddagen sådär, kanske blir något inte alls det bästa men det spelar ingen roll. Jag sitter på ett nattåg, och är 100% med mitt Ja. Oavsett upplevelsen och utkomsten så är det det jag tar med mig. 

Följ mig!

Mer läsning...
Downtown Camper by Scandic – ett nytt, snyggt hotell i Stockholm