Igår i parken hade vi lite drama. Stella kom lite sent till en liten staty, där det redan var två barn – en pojke och en flicka. Hon fick dock lätt plats bredvid. Jag såg då att de andra två slog och puttade lite lätt på henne. Eller, det var liksom mest ”muckande”, så jag funderade lite om jag skulle lägga mig i eller låta dem lösa det själva – ibland är det ju bäst. Fast, när jag sedan såg att pojken hade något i handen som han slog lite mer med och att flickan sa något till pojken och sprang mot sandlådan så reagerade jag. Flickan hämtade en spade och sprang till Stella och slog på hennes arm. Galet! Rätt löst, men ändå, skrämmande såklart och inte minst FEL. Jag småsprang dit och sa åt barnen att ”Vad GÖR ni, sådär får man ju ABSOLUT inte göra!”. Pojkens mamma såg och sa åt honom, han sa förlåt på nolltid och pep iväg. Dvs, fattade nog knappt att han gjort fel. Men ändå, bra så.
Flickans pappa såg inte vad som hände alls. Så kan det ju vara. Men pojkens mamma tyckte ju att det var helt fel och såg situationen så hon berättade för honom. Han blev bestört och tittade på mig. ”Jaaaa, så var det”, kunde jag ju bara säga, och just det där med att hon gick och hämtade en spade för att kunna slå med den var ju liksom ännu värre.
Pappan sprang och hämtade dottern som då var någon helt annanstans. Frågade henne ordentligt vad som hänt, kom tillbaka med en gråtandes tjej som skämdes såååå mycket. Sen ägnade han en halvtimme åt att få henne att säga förlåt. Förlåt kan ju sitta rätt långt inne… Det var ”vi går hem om du inte ber om ursäkt”, flickan som sa till pappan ”hjälp mig” varpå han svarade ”jag kramar dig samtidigt och är här med dig, men DU måste säga förlåt”, osv. Flera gånger gick de iväg ifrån parken, flera gånger kom de tillbaks då hon bestämt sig för att säga förlåt men inte klarade det. Osv osv osv. Och ja, en halvtimme senare lyckades hon klämma ur sig ett förlåt. Stella hade ju typ glömt vad som hänt då, men ändå. 🙂
Han gjorde så himla rätt, och den flickan lärde sig verkligen något. Konsekvent, tydlig, bestämd. Och då hade han inte ens sett situationen (fast trodde ju på oss). Det är kul att man ibland kan bli inspirerad av föräldrar i parken, och inte tvärtom som ofta är fallet.
Och alltså, det är inte för att det var pappan jag skriver så, jag har sällan stött på mammor med samma övertygelse så jag menar bara allmänt att det var en bra förälder som tog sin roll på allvar och gjorde så rätt, det gladde mig.
Stella ska nog gå ur det här utan men, själv lärde jag mig en del. 🙂 Men usch ändå, livet där ute är tufft… Mycket ska de lära sig, våra små.