15/7, 2009
Imorse vaknade Stella halv 5. Det gör hon sällan – det är alldeles för tidigt. Men något symboliskt kändes det allt, för just halv 5 är den tid då mina värkar startade den där soliga julimorgonen för exakt ett år sedan. Då var Stella på väg, men att det var just hon som skulle komma till oss, och se dagens ljus för första gången klockan 19.20 den kvällen, visste vi såklart inte då.
Men det är lite som alla säger. Att när barnet väl kommit så är det så självklart att det var just hon. Och nu, efter ett år så kan jag å ena sidan ibland se på henne och knappt förstå att hon är min, att jag har ett barn, att jag är mamma och nästa sekund så känns hon som en så otroligt naturlig del av mitt liv, av oss, så det är som att hon alltid funnits. När någon erbjuder sig att vara med henne en stund så att jag ska få lite tid för mig själv så tänker jag oftast bara "varför då". Hon ska ju vara där med mig liksom. Hon må ha varit utanför min mage i ett år, men hon känns ändå som en del av mig. Bokstavligen.
Det här året har på ett sätt gått snabbt, och det kan kännas som igår vår underbara dotter kom till oss. Men samtidigt så känns året längre än något annat, för varje dag händer något nytt, och varje dag lär vi känna vår dotter lite bättre. Hon utvecklas, motoriskt och fysiskt och hennes personlighet blir tydligare och tydligare. Det är en fascinerande resa, det häftigaste jag varit med om.
Nu går vi in på Stellas andra år, och det låter så konstigt när man säger det. Ingen bebis längre. Snart ett barn, vars framsteg under kommande år kommer att fortsätta i samma takt som det här året. Så glad jag är som får uppleva det. Ett år av lycka har det sannerligen varit, och jag kommer fortsätta njuta av varje stund med min dotter. Världens bästa.
Grattis på ettårsdagen, Stella!
