Vi planerar vidare på vår vinterresa till Mellanöstern och Sri Lanka. Bara vi lyckas få loss tid att komma till en resebyrå så ska vi nog lyckas boka. Vi har ett förslag som ligger men det jag lyckats fippla ihop själv är bättre och så kan vi ju inte ha det.
En av anledningarna till att jag ser fram emot just Jordanien så otroligt mycket är för Petra som var en stad under antiken, en arkeologisk plats som lär vara helt fantastisk. Den har utsetts till ett av världens sju nya underverk.
Det magiska med platser som denna är hur man verkligen känner historiens vingslag där. Hur man blir så otroligt tagen av känslan, känslan av att livet verkligen pågått där. För så galet lång tid sedan. Det är svårt att inte bli livsfilosofisk i sådana situationer.
Ett av de mest fantastiska ställen i gengren jag varit på är Angkor/Angkor Wat i Kambodja. En hel tempelstad med en yta av över 24 * 8 km. Enormt stort! Ruinerna är fantastiska i all sin förfallenhet. Vissa av templen är restaurerade och andra ser ut som de lämnades – och med gigantiska träd växandes över dem. Mäktigt.
Vi var där 06/07 då vi reste runt i Laos, Kambodja och Thailand. Jag misstänker att turismen vid Angkor/Siem Riep är betydligt mer galen idag mot den ganska lugna tillvaro som var där då. Fina minnen från Angkor, även om Kambodja bjöd på känslostormar åt alla möjliga håll. Resor är mer än sol, strand och lyx, och anledningen till att jag älskar det så skarpt. Fina, svårt skadade Kambodja.
En av dagarna (området krävde flera) åkte vi till Angkor vid 4-tiden på morgonen för att fånga soluppgången. Det var det värt, att se solen stiga bakom Angkor Wat – magiskt.
Träden växte över templen. Naturens ursinne, typ.
Ser ni mig där under rötterna? Sa jag stora?
Henke hjälpte desssa sköna donnor att komma upp på ett tempel från vilket vi kollade in solnedgången. De blev väldigt glada när de äntligen kom upp efter mycket fina insatser av honom. Mötena. Resorna.