Jag följer inte Olgas blogg, men jag följer henne på Facebook. Det dyker upp mycket klokheter från “mamma fitness” i mitt flöde. Idag träffade hennes statusuppdatering mig rakt i hjärtat.

Olga öste ur sig kritik kring hur det blivit hets hos nyblivna mammor – eller ja, det finns väl i samhället generellt men hon fokuserar just på mammorna så det var så hon uttryckte det. Innan man knappt fött sitt barn eller väldigt snart därpå så anmäler man sig till lopp. Pratar om att gå in 100% för sin hälsa.

olga

Jag har varit där på ett sätt. Vid Stella var jag tillräckligt vältränad för att springa Tjejmilen när hon var 6 veckor, men det var såklart inte sunt någonstans. Däremot var jag faktiskt inte driven av någon kropphets utan mer “äh, jag är anmäld, jag går väl runt” vilket blev lite mer på plats bara av tävlingsdjävulen. Efter Max var jag däremot sugen på att kunna träna riktigt och gå ner kilona, ta ägandeskap över min kropp. Så sugen så jag tänkte att jag var tillbaka kroppsligt efter bara fem veckor och åkte på ett första SatsBaby-pass. En vecka (!) senare trodde jag mig vara tillräckligt återställd för att köra ett Shape-pass. Jag gick hem med tårarna rinnande för att jag trodde att livmodern skulle trilla ut. Att jag tvingat fram ett framfall. Jag klarade mig (konstaterade jag efter ganska många, oroliga veckor)… men tänk alla som inte gör det.

Samtidigt, tillbaka till vad som är “normalt” är ingen konstig önskan – dit och ännu lite längre längtar man efter 9 månaders graviditet. Men överallt läser jag om mammor som siktar mot att “komma i mitt livs form”. Och sedan är det en otrolig massa insatser för att komma dit.

Jag har alltid undrat varför då? Varför sitt livs form när man har ett – eller flera – små barn? När man haft hela livet på sig innan? När man ska försöka få ihop livet med barn, man, jobb (efter ett tag), vänner, familj – allt som tar plats. Allt det där som formar livet. Jag kan på inget sätt förstå hur det där med ens livs form får plats då. Aldrig skulle jag lägga så mycket energi på det den här tiden i livet. Jag vill vara vältränad och stark. Jag vill se okej ut och jag vill inte lida av post-graviditet-kilon/smärtor.  Men jag vill också ha tid för mina barn, jag vill äta mat med dem och gå och mys-fika med dem, jag vill orka med och prioritera att vara med min man och när jag jobbar vill jag ha ett så avslappnat förhållande till mat så att jag kan äta lunch med mina kollegor, ta en latte ihop ibland.
Jag vill ha balans i livet.

Att då komma i mitt livs form passar verkligen inte in. Det kommer rätt långt ner på skalan. Så jag har länge gått och tänkt på det där med uttalanden och hets kring att komma i sitt livs form i dessa skeden av livet. För vems skull? Och jag är helt på Olgas linje.
Chilla, mammor. Ni hinner. Och hinner ni inte så är det okej. För ni är grymma som ni är iallafall.

    1. Ja. Och man kommer ganska långt med det vardagligt sunda också. Som ändå ger utrymme för nya utmaningar (som du är så duktig på) på en utmanande-för-sig-själv men helt okej “lagom” nivå.

  1. Men precis mina tankar! Alltså att jaga magrutor istället för mys med bebis, att alltid tacka nej till uteluncher för att man vill äta sin vägda tonfisk hemma är inte sunt. Och jag håller med, det där med sin livs form – fokusera på livet istället annars kanske man missar det när alla tankeverksamhet går åt till mat, gym och viktnedgång. Word Lisa!

    1. Helt sant! Det finns ju en gyllene medelväg. Du till exempel äter ju superbra mat och gör nyttiga, roliga recept som inspirerar mig massor – men det lilla utrymmet till annat också måste ju finnas där. Som det gör hos dig – men inte hos alla. Och framför allt inte äkta hos alla, känner jag lite och det har jag lite svårt för.

  2. Åh ännu ett inlägg som man måste stanna upp och fundera lite på. Jag tror att det här med att hitta sitt livs form efter en graviditet kommer från känslan av att ha varit riktigt svag och lite bräcklig. Innan graviditet så tränade jag mest för att “hålla mig i form”, få bra kondis och för att det är kul. Nu efter vill jag bli stark! Jag vill inte ha ont i ryggen när jag sitter på golvet med mina barn eller ont i ljumsken när jag gått för långt. Det hindrar mig i vardagen. Att säga att jag strävar efter mitt livs form stämmer inte men jag tycker det är kul när man får resultat från styrketräning. Jag vill inte ändra min kost men känner att jag börjar tänka på att få i mig mer protein osv. Detta får dock aldrig ta över. Som du skriver så är balansen och livet viktigast! Bra skrivet Lisa!

    1. Precis, det är ju det jag skriver också – att man är mer peppad än någonsin efter graviditet. Man vill (tillbaka till) att känna sig stark, man är less på att inte kunna och så kan man ju ha ett nytt uns av wow-känsla inför vad kroppen klarar av också. Klarar den att bära, föda och amma barn och sedan bli normal igen så finns det ju en sån galen kapacitet så det är makalöst! Så har jag tänkt…

      Sen är jag ju den första att propagera för motion, massor med motion och ännu lite mer, att springa långt och få blodsmak i mun, att lyfta tungt och bli starkare, att äta bra och hälsosamt och att bygga sitt bästa jag för framtiden. Men inte i absurdum, till vilket pris som helst (och inte hur tidigt efter bebis som helst). Inte till en prioritering som går ut över annat som är viktigt och tar plats – måste få ta plats – de här åren.
      Och det kanske viktigaste av allt – det där med för vems mål man gör det. Det är ju fantastiskt med en stark och uthållig kropp som är funktionell i ett aktivt liv – men rutor på magen är det ju iallafall ingen bebis som bryr sig i. 😉 Då snackar vi omvärlden och då kommer vi in på det där igen… du vet. Och sen kan vi prata i oändlighet. Love it. Vi tar det över ett glas vin nästa vecka! 😉

      Kram!

  3. Bra där! Att träna är härligt och beroendeframkallande. Vilket är bra. Men ibland måste man påminna sig själv om vad som ska få komma först!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Jag längtar dit där själen skrattar