Redan när jag allra först började läsa lite om Jordanien och fundera på det som resmål stötte jag på information om att bo över i wadi rum på ett ”riktigt” (nåväl) beduin-camp. Att på det sättet verkligen uppleva beduinkulturen såväl som wadi rums storhet. De arabiska ökennätterna, ni vet.
Jag har drömt om dem.
Så jag surfade och på Tripadvisor fastnade jag för Beduoin Directions som fått toppbetyg av sina besökare. En anledning, utöver klockrena arrangemang rent allmänt (något vi håller med om, utmärkt från början till slut), var att deras camp ligger väldigt avskiljt i en egen ravin. När jag klättrade upp på de omkringliggande bergen kunde campen inte ses överhuvudtaget.
Campen bestod av ett huvudtält med eld och madrasser runt hela väggarna, och så ett antal mindre tält för sovgästerna. Cirka 30 personer är max de kan ta emot på detta camp, men vår natt var vi helt själva faktiskt. Det där med lågsäsong ni vet… Och att det är vinter. På dagen runt 20 grader kanske med het sol men normalt svala vindar (underställströja + t-shirt) men ner mot någon ynka plusgrad på natten. Många varnade oss för kylan innan vi åkte. Ska ni verkligen? Det kommer vara kallt! Och barnen?
Äsch, är man förberedd för det så funkar det! Tänker vi, som alltid (och hittills har vi aldrig haft fel).
Kvällen spenderade vi i det där stora umgänges-tältet vid en värmande eld. Guiderna (beduinerna dvs) lagade traditionell mat åt oss. De gjorde en eld i en grop i sanden och när det blivit glöd hade man där ner ett tvåvåningsgaller med potatis, lök och kycklingbitar. Sedan täckte man igen med lock och sand och grillade i ett par timmar. Långkok. Vi gick med ut i beckmörket under tusentals stjärnor (mer stjärnklart lär det inte bli någonstans!) och såg dem gräva upp maten innan den serverades i tältet.
När barnen softat ner med sina inte-så-autentiska surfplattor på en madrass satt vi runt elden med tre beduiner – alla vi som spenderade natten i campen. Vi lärde oss mycket av våra samtal – så intressant!
Axplock i kort: en man får ha 4 fruar. Det kan vara bra så han inte blir uttråkad, eller om en t.ex inte kan bli gravid. De väljer själva sina fruar (man möter kvinna, de blir kära, you know the story) och undrade förskräckt var i världen familjen väljer. De avskyr att islam och muslimer fått så dåligt rykte av talibanerna och al quaida. De är ju inte så för att de har den religionen! Dessutom är det så fel att kvinnorna enligt dem (och i Saudiarabien) inte får läsa – det står ingenstans i Koranen, sa de bestämt, och hur skulle kvinnorna då ens kunna läsa Koranen? Man ska be fem gånger om dagen men för dessa 25-åringar var det väl lite si och så med det… Och röka får man inte heller, men ett paket om dagen ungefär lyckades de ändå dra i sig, berättade de. Jo, det är ju dåligt för hälsan (och inte minst dyrt!) men de blir iallafall inte påverkade av det som av tyngre droger eller alkohol – som de såklart aldrig skulle bruka!
Ja, i den riktningen gick diskussionerna och i många fler, och än en gång är jag alldeles extra tacksam för vad det här med resor ger mig. Vidgade vyer, förståelse, insikt, ett större sinne.
Med det var ju min övertygelse om vår natt i öknen helrätt, för just där kom vi allra närmast beduinkulturen.
Och så drack vi mängder med te. Förstås.
Redan vid 8 kröp vi sedan ner i vårt kalla och å ena sidan mysiga men å andra sidan främst primitiva tält. Fyra sängar med madrass nära varandra var det som rymdes och vi förberedde väl med många filtar. Sova i 2 plus är ju lite sådär minst sagt och vi är ju inte direkt några campare, alls.
Där och då kändes min idé verkligen inte alls som den mest briljanta jag haft genom tiderna. Men genom natten sov barnen utan avbrott och vi klarade oss hyfsat vi med. Något lättare sömn än vanligt, inte minst då man med jämna mellanrum vaknade till och kollade så att barnen inte hamnat utanför filtarna – men några timmar skrapade vi ihop.
Jag var dock så lycklig när jag vaknade och konstaterade att klockan var 7 och att vi ”klarat” natten. Thank God! Eller insh’allah eller nåt. 🙂
Vi sov inte direkt utan lånade Stellas surfplatta och kollade Shrek. Varför vi inte lade in några vuxnare filmer är oklart. Korkat.
Så soluppgången, den vackra, njöts alldeles extra efter en – låt oss säga – speciell natt.
Soluppgång. Den jag mötte med yogiska solhälsningar. Magiskt.
Upplevelsen med övernattningen denna vinternatt i öknen kan liknas lite vid ett löparlopp. Inte så tufft som ett maraton men ett milslopp kanske. Innan längtar man med skräckblandad förtjusning. Under tiden njuter man eventuellt lite men mest undrar man varför man utsätter sig för det egentligen. Sen direkt efter målgång är man glad, stolt och tänker att det väl inte var så farligt. Att det var riktigt kul och njutbart. Att man är så glad att man gjort det och att man nog vill göra det igen och redan då finns knappt några minnen av det utmanande utan bara smaken av det goda kvar.
Smaken av magiska, fantastiska Wadi Rum.
Fast, skulle det bli igen skulle jag föredra temperaturen det är under vår och höst (för sommartemperaturen i öknen dagtid undviker jag mer än gärna). Både för att få den där goda middagen runt en eld direkt under den stjärnupplysta himlen. Och framför allt sömn i ett något varmare tält, förstås.
I denna ravin som här lyses upp av de första morgonstrålarna såväl som en ännu synlig måne göms vår camp – som jag är så glad att jag fått uppleva.