Jag har flera gånger tidigare nämnt föräldraledighet i min blogg, även om jag inte berört ämnet på djupet. Genom att hänvisa till en artikel av Camilla Läckberg fick jag fram en del av mina åsikter, men såklart inte alla – likväl som hon har åsikter som inte till fullo kan jämföras med mina.
Det är en balansgång det där, att lägga nivån i bloggen rätt så att ingen (i min bekantskapskrets framför allt) känner sig utpekad, trampad på osv. Det är aldrig min mening, och mina reflektioner bygger oftare på debattartiklar än reflektioner av min omgivning. Och vad gäller mina vänner så vet jag ju saker mer ingående där, så där är jag inte alls lika objektiv eller bestämd i mina ideologier. Fast jag har ändå åsikter, och starka övertygelser på ett generellt plan. Sån är jag!
Något jag tycker att är något av det viktigaste är att papporna är föräldralediga ordentligt (ej att förväxla med ett "krav" på 50-50). Det finns inget annat sätt som kan göra att pappan till fullo förstår hur den föräldralediga vardagen är. Exakt vad ett barn kräver när man har huvudansvaret för detta, dag efter dag. Hur det – mitt i all njutning – samtidigt är jobbigt och ett evigt meckande för att få ihop allt med tider för mat och sovning – underhållning och stimulans – lugn miljö och trygghet. Hur man hittar balans i tillvaron, hur man gör för att barnet ska må bra och vara harmoniskt. För att inte tala om en förståelse för det eviga plockandet som pågår hemma… till följd av att hemmet går från nystädat till kaos inom loppet av några sekunder. Det finns också många bevis på hur utebliven pappaledighet även sätter sina spår längre fram i form av mindre vabbande osv, vilket alltså ger långt mer konsekvenser gällande jämställdheten än den tid som föräldraledigheten sträcker sig. Detta alltså i ett mikroperspektiv (familjen) – makroperspektivet (samhället) kan jag återkomma om en annan gång.
Det finns många orsaker till att papporna inte är hemma, och de man oftast hör handlar om ekonomi, "möjlighet" att vara borta från jobbet och behov. Den ena argumentet sämre än det andra! (i allra flesta fall) Vad gäller det sista – behov – pratar man ofta om barnets behov av sin mamma. Visst, under den ammande perioden givetvis – men lite senare är pappan såklart en fullt lika trygg hamn för bebisen. Behovet ligger nog i många fall snarare hos mamman, som verkligen vill vara hemma och tar varje chans att göra det. Som inte riktigt släpper in pappan till hundra procent.
Men.
Varför jag skriver det här är för att jag igår kväll läste en artikel i en Mama-tidning (november 08) som hette "Släpp in pappan, Egomorsor!". Bakgrunden var att mammorna fortfarande snittar på 350 uttagna föräldradagar per barn och papporna bara på 58 dagar. Kontentan med artikeln var att det är mammorna som behöver bli bättre på att släppa in papporna, att det är mammorna som är egoistiska och den största anledningen till att fördelningen ser ut som den gör.
Ja, jag kan hålla med till en viss gräns i det här med mammor som väldigt självmant tar all föräldraledighet. Men Herregud! Någon gräns måste det väl finnas? Hur mycket ansvar ska egentligen läggas på mammorna? Papporna har väl för sjutton en egen vilja de också, och är väl de som framför allt behöver stiga fram och berätta hur gärna de vill vara föräldralediga, som bör veta vikten av detta och jobba för att få ihop jobbpusslet så de kan vara hemma i större utsträckning. Först i de fall där pappan säger att de vill vara pappalediga och mamman övertygar dem om motsatsen kan det här ansvaret läggas över på mammorna, och kallas helt egoistiska. Inte förrän då! Och tillåt mig tveka om att detta verkligen händer i särskilt många fall.
En ’lite’ egoistisk mamma – och av dessa finns många, och jag räknar mig själv till en av dem – säger sig gärna vilja vara hemma si och så länge. För att man vill helt enkelt. Vill njuta av allt det underbara det innebär att vara föräldraledig, och det så länge man bara kan. Pappan har då två val – att säga "okej" eller att kräva större del av föräldraledigheten. Jag tror att de allra, allra flesta säger okej, och då kan man inte tala om egomorsor utan om pappor som tar ett aktivt beslut om denna uppdelning. På bekostnad av sin tid med barnet, denna underbara första tid, och barnets tid med sin pappa.
I mina ögon gick artikeln absolut ett steg för långt. Allt ansvar varken kan eller bör läggas på mamman. Eller pappan heller för den delen. Utan båda!
Och med detta sagt anser jag oss ha en bra bit kvar, till jämställda förhållanden och ett jämställt föräldraskap. Till det mål som alla borde sträva efter, såväl ur ett mikro- som makroperspektiv. Alla – mammor såväl som pappor. Att det sen är sorgligt att inte alla gör det, utifrån egen bästa förmåga, det är en annan sak.