Jag vacklar så mellan olika känslor. Att barnen är så pass stora nu ger större möjligheter till mig att prioritera mig själv i smått och betydligt större än på väldigt många år. Jag har varit förälder så länge nu. Småbarn, barn, ungdomar. Rollen som mamma är den viktigaste och bästa jag har – men relationen till mig själv, mitt jag, går längre tillbaka i tiden och sträcker sig längre tid framåt. Att de här åren varit och är med barn och familjeliv i fokus är fullt naturligt, och när jag ser tillbaka kommer det vara just dessa år jag tror jag kommer att se på som de då livet hände. Men det är en omställning nu, i mitt liv och i mig. Ibland tänker jag att jag hann vara vuxen i ungefär 15 år innan jag fick barn, och att jag nu varit i mamma-till-små-barn-fasen lika länge som de vuxna åren innan. Vad innebär nästa 15 år, och vem kommer jag att vara genom dessa? På andra sidan det mesta åtagandet och fokuset som konstant har sin utgångspunkt i barnen och deras behov.
Så jag testar. Tar mig friheter, prioriterar också mig. Igen, i högre utsträckning.
Jag tar chansen i så stor utsträckning så det ibland sticker i mina egna ögon. Får man göra såhär? Får jag göra så? Har jag getts ett finger och om inte försöker ta, iallafall längtar efter och strävar mot hela handen?
Eller, sanning med modifikation, är det. Jag har aldrig glömt mig själv. Även de senaste 15 åren har jag levt med många och djupa vänskapsrelationer, livsgnista och slarv, resor på egen hand och helger med vänner eller man och barnvakt där hemma. Kanske haft – eller tagit, eller getts – mer frihet än många andra i min livssituation. Ja men då är det väl så då. Inte en sekund kan jag minnas tillbaka på tidigare skeden av mitt liv och se något annat än frihetsbehov, energi, livsglädje, självkärlek och självförverkligande. Genomförande. Rakt igenom, alltid. Det vore väl naivt att tro att det fullt ut skulle ändras, den där sommarkvällen 2008? Och kanske inte direkt önskvärt heller. Jag har värnat om mig, gjort och tror jag navigerat rätt väl ändå mellan det självvalda (och för mig otroligt självklara) livet med barn, alla förpliktelser och bejakandet av mig själv (och min relation). Jag har aldrig känt antingen eller.
Men jag vet också att jag sedan en tid känner mig som en riktigt snabb häst som står i en startfålla redo att släppas lös på given signal. Bara köra, liksom. Ge mig utrymme! Det handlar inte om att lämna familj bakom mig, utan det handlar om att förverkliga drömmar. Herregud jag är 46, hur många år kommer jag få? Hur många år kommer jag vara såhär stark, pigg och kapabel? Jag vill göra så mycket nu!
Jag drömmer om lite mindre förpliktelser, mer frihet, mer värme i längre perioder och kanske en annan typ av inramning iallafall för en period. Inser att det är rätt långt kvar dit ändå, till att kunna göra, och att jag inte vill göra själv utan ha familj med i vad det nu än må vara och de är inte där. För starka viljor, för stora personligheter, för tydliga behov. Inte en sekund för stora – som jag önskar dem 100% av allt det där – men uppenbart inte möjliga att låta mina drömmar trampa över.
Och så landar jag på ruta 1 igen, i mina tankar. Navigerar jag väl? Står jag och frustar i startfållan? Jag älskar ju vardagen, har designat allt precis som jag vill och njuter åh så mycket av här och nu och varje dag. Ska jag bara ta ett djupt andetag och chilla ner lite? Är det kanske bara en helt vanlig ålderskris, inte knuten till något specifikt år utan bara en insikt om att inget är för alltid? Eller ska jag göra mer, värna mitt, ta chansen i den utsträckning det går, fånga?
Jag vet inte. Men jag tänker mycket på det.