Vad är det som gör att jag sitter och toklängtar efter min lilla sötfis efter bara ett dygn borta ifrån henne. Att jag sitter och tittar ut genom fönstret och hoppas att varje bil som passerar ska vara min pappa som kommer och hämtar oss för att köra upp oss till stugan igen, där hon är. Ett dygn liksom!? Och varför – då hon är i andra, mycket goda, händer och jag är på ett helt annat ställe, och lade mig runt 04.30 igår – kan jag inte bara slappna av och sova lite istället?
Längtan. Kärlek. Så stora känslor så man inte kan förstå sig på dem. Tröttheten kommer helt enkelt i andra hand. Det har den gjort i ett år nu. Snart kommer han. Skynda, skynda.