Den här lilla tjejen. Vem kan ana att bakom den söta fasaden gömmer sig en otroligt bestämd personlighet. Ett intensivt humör, som minst sagt kan sammanfattas som ’upp som en sol och ner som en pannkaka’. Det är en underdrift att säga att det här med uppfostran och behandling av henne i nuläget är ganska utmanande.
Stella visar nämligen oerhört tydligt vad hon vill göra. Vad hon vill äta, vart hon vill gå, vad hon vill göra. "Dä" säger hon bestämt, och får hon inte som hon vill så följs det av ett vråltjut. Följt av flera vråltjut till. Det är en svår avvägning, i vilken utsträckning man ska följa hennes vilja och vart man ska sätta gränserna någonstans. Hon är ett år, och hon måste ju få visa vad hon vill. Hon måste få upptäcka världen om hon vill det. För det är mycket det som det handlar om – hon har upptäckt världen och sin egen vilja, och hon har en enorm nyfikenhet på såväl nya saker som människor. Men allt kan ju såklart inte ske enligt hennes vilja. Av många olika skäl, där hennes egen säkerhet är en av dem.
Givetvis säger vi Nej bestämt när hon gör något hon inte bör eller får. När hon nyps för hårt. När hon vill springa ut på bryggan och hoppa i vattnet till ’de andra’ som badar. När hon vill äta fimpar. Ja, ni fattar. Oftast försöker vi med avledning, för hon är lite för liten för att förstå allt Nej, och jag vill inte heller vara en sådan som bara NejNejNejNej-ar. Herregud, hon är ett barn med upptäckarlust. Inte heller vill jag att hon ska känna att vi inte lyssnar på henne, att hennes åsikt/röst inte räknas. Det är ju inte särskilt jobbigt att säga "jaha, vill du dit, ska vi gå och titta på busken/hunden/papperskorgen", och hjälpa henne att upptäcka den värld hon är så nyfiken på. Men inte heller vill jag att hon ska bli över-bortskämd och ett sånt där barn som bara gnäller om de inte får som de vill. Sorry, men livet är inte sånt, liksom…
Likaså är hon så nyfiken på andra barn, och kan leka något hårdhänt. Även där säger vi Nej där gränsen går, fast även vad gäller det så kan det ju inte vara helt Nej så fort ett barn vill peta minsta lilla på ett annat barn. Som barnpsykologen på TV4 sa – en ettåring är lite som en kattunge. De har så mycket energi och det spritter så i kroppen på dem, så de hoppar och nafsar och rivs som en lek. Det är så det är. Det finns så mycket känslor som vill ut, och ibland kommer de ut lite i överkant. Jag tycker jämförelsen är ganska gullig och säkerligen helt rätt. Samtidigt som ett barn såklart förstår Nej tidigt, och ska ha tydliga Nej på sånt som är allt för mycket – bitas, dra i hår, eller där klappningar övergår i att slå för hårt. Givetvis.
Vår Stella är inte den försiktiga typen, inte på något plan. En tydligt personlighetsdrag har det varit, ända från dag ett.
Ja, hur gör man? Det är verkligen inte lätt!
Det finns säkert en massa bra böcker med tips kring sånt här, hur man ska tänka osv. Kanske har någon av er något tips till och med?
Samtidigt är jag glad för hennes bestämdhet. En stark vilja tar en långt i livet. Det är jag övertygad om.
Och… It takes one to know one, kan man kanske också säga. 🙂