Får man tycka att ens barn är riktigt, riktigt drygt? Det tycker jag nämligen nu. Det var väldigt länge sedan Stella började sova hela nätter utan ett knyst, och hon har alltid sovit till lagom tid på morgonen – aldrig före halv 7, ofta betydligt senare. Men de senaste dagarna har hon vaknat 05.15, 05.20 och 06.20. Suck! Och detta efter att ha somnat efter stök. Dvs, under högljudda protester. Vi som varit så vana vid att efter lagom korta nattningsprocedurer (pyjamas, tandborstning, godnattande till lite alla möjliga saker, saga) bara lägga henne med sin välling, gå ut och höra lugnet lägga sig…
Igår somnade hon 20.30, och idag likaså. Och det är INTE för att hon inte är tillräckligt trött, för det är hon verkligen. Hon har alltid haft noggranna sömntåg, dvs hon har haft svårt att somna om man lägger henne före 7 eller efter halv 8, men annars somnat enkelt. Hos vem som helst, i vilken säng som helst.
Och nej, hon är inte färdigsovd den tiden på morgonen. Inte på långa vägar. Hon vaknar inte harmonisk med egenlek i sängen och småprat som hon brukar, utan i tårar. När hon kommer över till oss (som sista utväg…) så ligger hon hyfsat still vilket också tyder på att hon är mer trött. Men ändå somnar hon inte. Tröttsamt, är en underdrift.
Snälla, säg att det bara är en fas…