Pling Plong är ljudet av en polett som trillar ner. Så det är DÄRFÖR det inte är så givet att man kan jobba när under VAB… För att ens barn så fort man sätter näsan över datorn gör allt de inte får, för att få uppmärksamhet. Som att klättra upp på soffbordet och hoppa. Gång på gång. För att ett barn tjuter ilsket om man pratar i telefon, och absolut vill ha telefonen själv och prata. För att ens barn vägrar sova, och är gnälligt för att det är trött. Etcetera etcetera etcetera.
Möte klockan 2? Nej. Då var Stella som mest hysterisk pga sömnbrist, och jag gjorde nya försök att åthjälpa detta. Utan resultat. Jag förundras åter igen av alla som lyckas genomföra 5-minutersmetoden. Jag lät Stella gråta i sin säng i ett par, tre minuter, men sen fick jag lov att springa in och ta upp henne, nästan gråtandes jag med. Jag skulle aldrig, aldrig palla (inte för att jag tror på metoden som sådan, men ändå).
Flashback är känslan som kom över mig, just när Stella gnällde och grät som mest och inget hjälpte. En flashback från hur det var ibland när hon var spädis och ingenting kunde få henne att sluta skrika. Uppgivenhet, frustration och ilska blandat. Just ja. Det var ju så det kändes ibland.
För tio minuter sedan – strax före 3 (och således 3½ timme efter vanlig dagis-sovtid) somnade Stella i mitt knä i soffan. Halleluja. Helt plötsligt var hon åter det sötaste jag sett och världens underbaraste unge. 😉
Så nu tar jag och slår ihop datorn och softar ned med en latte. Vaben är ju faktiskt redan konstaterad, och jag lovar att jag behöver det just nu.
Märker ni hur jag redan nu börjat kravla mig över den där tröskeln jag pratat om de senaste dagarna? Jobbigt bara att jag får lära mig den hårda vägen.