Jag känner mig nästan manad att skriva något om Birgitta Ohlssons ministerutnämning. Att hon får posten som EU-minister i sitt gravida tillstånd har verkligen skapat debatt. En månad efter tillträdet ska hennes barn födas, och hon förklarar sin förmåga att ta uppdraget med uttalandet ”min man är ingen dinosaurie”.
På ett sätt har hon så rätt. Varför förväntas kvinnorna absolut inte kunna återvända till jobbet snabbt, och sköta både jobb och barn? Papporna återvänder ju till sina jobb efter bara några dagar utan att några ögonbryn höjs. För att inte tala om när de kommer tillbaka efter pappaledigheter… De får nog inte frågan om de nu ska gå ned i tid det första de får höra när de är tillbaks, vilket är en otroligt vanlig fråga till återvändande mamman. Jag talar av egen erfarenhet. Mammor och pappor behandlas helt klart olika, i jobbavseende.
Man kan ha så många föreställningar innan man får barn om hur man ska göra med en massa saker. Och framför allt hur man ska kunna vara ifrån barnet. Lösningarna handlar ofta då om i teorin, och den får man ju alltid ihop. Dvs, Birgitta kommer lätt kunna lämna sitt barn med sin pappa, som kommer ta minst lika väl hand om det som hon själv. Det är inget problem. Vad man däremot aldrig kan föreställa sig är känslorna som kommer med barnets födelse. Nu talar jag om för mamman, för det är det enda jag egentligen kan säga mig ha erfarenhet av. Hur man slås knockout av känslorna, och bara vill vara med sitt barn. Hur alla instinkter bara skriker om att barnet ska vara hos mig, mig, mig och ingen annan (typ). För mig kändes det nästan som att vi fortfarande satt ihop jag och Stella, i lätt ett halvår efter födelsen. Lite för amningen såklart, då det var Stellas enda kanal till mat (hon vägrade flaska, även om jag gav mig iväg och lämnade henne utan alternativ), men framför allt för känslornas skull. Hon lämnade inte magen och fungerade som en egen person efteråt, utan var som i symbios med mig för en lång tid framöver.
Kanske kan man lägga band på de här känslorna. Men jag tror att man då säkert tränger undan känslor man faktiskt har. Att man går helt emot sina instinkter. Frågan är vad som händer när man släpper fram dem, om det så är på ett ensamt hotellrum medans man är mitt i karusellen, eller många år efteråt. Sörjer man då? Ångrar man sig? Känner man skuld? Jag vet inte, men jag tror inte man ska tro att det inte kommer att hända.
Att barnet kommer att klara sig är jag övertygad om. Men att det kommer kännas bra för Birgitta är jag desto mer skeptisk till. Det finns inget starkare band än det mellan en nyfödd bebis och dess mamma. Inget. Sorry, men pappan kommer i andra hand där.
Men visst är jag glad att Birgitta tar jobbet. Och jag hoppas att hennes ”moderna man” inte bara tar hand om ruljansen på hemmaplan utan också finns där för henne just där hon är. Följer efter i hennes fotspår, sitter utanför hennes mötesrum redo att lämna över barnet i samma stund som mötet ajourneras. Skriver hennes korrespondens medans hon sitter och dikterar innehållet med sitt barn vid bröstet. Backup, on-site, till 100%.
Då går det nog. Med hjälp av vilja, utan bekostnad av närhet och kärlek.
Och jag är rätt säker på att det är såhär Birgitta och hennes man resonerar snarare än att hon skulle lämna barn och make hemma för att lägga all sin tid och energi på sitt viktiga uppdrag. Jag menar, smart är ju just vad hon är, så nog tänker hon så också. Även om hon inte riktigt kan inse vad som händer i kroppen när man får barn. Det går inte att fatta innan. Likaså misstänker jag att hon gillar debatten, och lägger fram informationen något provokativt. Det kan jag bara le åt, och gilla.
För egen del finns det en sak i den här historien som jag ändå gläds åt helt och fullt och lite till. Och det är att hon faktiskt erbjöds jobbet trots de kringliggande faktorerna. Att ingen annan tog hennes beslut åt henne. Att man inte tog den bekväma vägen. För i samma stund sitter chefer i finansbranschen och IT-branschen för att nämna några och väljer män framför kvinnor baserat på eventuell framtida frånvaro. Det är fegt, inkompetent och bakåtsträvande. För att inte säga det rent ut – korkat.
Gör om gör rätt. Som regeringen, och kanske också Birgitta?