Ser ni det?
Det där halvtomma versus det halvfulla glaset, ni vet.
Jag skulle säga att jag är något av en mästare på det. Men tro inte att det är något jag alltid gjort, eller något naivt över det. Det är en fast övertygelse, en livsinställning jag jobbat mycket med genom åren.
Just nu skulle jag kunna sitta och smådeppa lite över vår förlorade budgivning. Över dagens och kvällens stress, över torftig blodpudding till middag (medans H är på champagneprovning), städning kvar att göra, tvätt kvar att hänga, kläder kvar att vika. Och en timmes jobb för att hinna avsluta. Över att jag snart ska vara ifrån min dotter i tre dagar, och över att jag missar min tjejhelg, en get-together som inträffar en gång om året max och där alla 15 närmaste hemmavännerna ska vara med.
Eller så kan jag fokusera på att stressen är för att vi ska ha 4 dagars semester, umgås med våra grymma, grymma vänner J&M och C&J, och över att världens finaste tjej ligger inne i sin säng och sover gott efter en lugn och trygg insomning – idag som de senaste dagarna.
Över att jag HAR 15 tjejkompisar som faktiskt säkert kommer att sakna mig lite i helgen. Och över att min fina man snart kommer hem och är taggad inför resan, och att vi tillsammans kommer att fixa det sista. I vår fina och lagom stora lägenhet som vi trivs så himla bra i, och som vi kan bo kvar länge i utan att bli för trångbodda.
Jag lutar mig tillbaka. Tar nog ett litet glas rött och avslutar min SLA-rapport. Ser livet från den ljusa sidan än en gång, och fokuserar på rätt saker. Och mår faktiskt riktigt riktigt bra, trots förlorad budgivning och stress.
För den som tycker att jag låter för positiv (jag kan få höra det ibland) så har jag egentligen bara en sak att säga. Prova livet från den ljusa sidan. Det är faktiskt inte så dumt.